100.
När någon fallit hårt och nu slagit sig rejält, blivit lämnad trots att han fortfarande älskar och självklart fortfarande hoppas på att allt ska lösa sig. Min magkänsla säger att det inte kommer att bli bra, det har den sagt hela tiden. Det känns fel men så har det varit.
Plöstligt är dett 100 mil mellan oss. Och jag som lovade att finnas där när du behövde det.
j.
Som att se sig i spegeln och inte känna igen personen. Vi har redan pratat om det.
När jag mår bra har jag så svårt att förstå att jag mått dåligt en gång. Flera gånger. Att jag gråtit mig till sömns. Att jag hatat andra, hatat mig själv.
Men sen kommer den där känslan tillbaka. Då är det svårt att komma ihåg hur det är när livet vill skratta, när alla vackra ting finns i närheten.
Vackra pojkar, vackra män. Jag tänker inte på dom på samma sätt nu längre. Kanske är jag i en annan fas Kanske är jag mindre poetisk.
Nu tog orden slut.
Kan inte ni bara lämna ett ord när ni har läst något...?
-
Som om man vore ett kryp. Och jag kryper ifrån det jag inte gillar.
När man inte orkar se det man själv utsatte sig själv för tidigare. Tillfälliga relationer. Du är så fin och jag älskar dig så men du orsakar sån ångest imorgon att jag inte orkar leva med mig själv.
Istället vill jag njuta av stunden jag har med dom jag känner. Dom jag vill vara med och skratta med. Skratta åt ibland.
Jag flyr när jag ser att det blir så. Ni bråkar och tror att ingen märker. Tysta ord som tär på er. Tär på oss.
Ni tar på andra som om det vore en lek. Låtsas att allt är bra. Fortsätter le.
Jag gav ett löfte den där snöiga nyårsnatten. Jag lovade mig själv att inte göra som jag gjort så många gånger förr.
I princip har jag hållt det löftet. Jag har inte gett bort mig själv i samma stil som jag gjort förr.
Det känns bra. Kanske lite ensamt men ändå bra.
00.03
Han kan det där, han Jocke Berg. Även om det ofta verkar som att han slagit upp ett tiotal ord ur en ordbok och sen bara skrivit ihop en lite låt så vet han ganska många gånger vad han sjunger om.
Jag vet inte heller vad kärlek är. Ibland får jag för mig att jag vet, att jag känner och tror på det. Eller tror gör jag nog i vilket fall. Men den där känslan svalnar lika lätt som den fick mig att gråta tidigare. Senare känner jag mig bara lite korkar. Knäpp. Hur kunde jag känna så?
Flera gånger den senaste veckan har jag fått höra att mina vänner tvivlar på att jag kommer tillbaka från Piteå. Att jag där hittar den där mannen som botar min bottenlösa tristess när det kommer till kärlek och då kommer ägna mina framtida år i det kalla tysta landet högt upp.
Jag vet inte vad jag ska svara på det då.
För jag tror nog inte på det. Riktigt.
Kanske har jag övertygat mig själv om att jag inte kan bli kär eller att jag inte kan bli kär i någon som blir kär tillbaka. Någon som dras med i mitt fall.
Kanske har jag bara slutat leta, eller aldrig ens börjat leta.
Jag känner så fina par. Jag känner folk som fortfarande är så kära att man nästan kan ta på känslan. Men många av dessa vänner känner sig ändå fast. Dom har någon annan att tänka på och ta hänsyn till. Man kan inte bara släppa allt och gå.
Kanske blir det enklare med åren.
Utkast: Plötsligt känner ...
Vi köpte cigariller mitt i natten. Paketet såg annorlunda ut och innehållsförteckning saknades och efter några timmars vindrickande på söders höjder kändes det som en bra idé.
Egentligen röker jag inte ens. Men ibland ser jag mig själv som en av dom där världsvana som med van hand tänder ännu en cigg och nonchalant blåser ut röken i ringar.
Det är nog inte riktigt så jag ser ut för resten av världen.
Det är svårt det där. När man inte riktigt känner igen sin spegelbild. När man förväntar sig att den som tittar tillbaka på en ska se annorlunda ut. Gladare eller med förväntansfull eller bara annoslunda till utseendet.
Jag drar inte ner röken tillräckligt långt ner i lungorna för att räknas till rökarna och filtret är lite för blött för att jag ens ska kunna lura mig själv.
Du smakar salt.
Mest undrar jag varför jag gråter om kvällarna. När jag vet att jag är på väg åt rätt håll. När jag äntligen vet att jag har hittat rätt.
Varför envisas jag att oroa mig över onödiga saker. Det spelar ingen jävla roll om jag inte har bestick i nya lägenheten eller om mitt duntäcke i Stockholm får bytas ut mot en tillfällig filt i Piteå.
Ändå gråter jag så att det gör ont och jag kan inte få det att sluta när jag inte hittat anledningen till tårarna.
Jag begraver ansiktet i mina händer och jag vill skrika ut en osynlig smärta. Vad är det som gör ont?
Det är så konstigt allt det här. För jag mår så bra om dagarna, trots förvirring och mindre panikanfall lyckas jag hitta rätt och komma ihåg att allt alltid löser sig. Ändå kommer jag på mig själv med att smaka salt när mörket faller.
Jag andas in och ut och in igen, jag håller andan och påminner mig om att det kommer blir bra. Önskar att jag ska ha hittat orsaken imorgon.
Piteå part 2.
Sakta men säkert landar jag i tanken att jag snart flyttar.
Det är inte konstigt att jag plötsligt gråter. Fast jag inte är ledsen.
Jag kommer bara att sakna så många så mycket.
Just nu funderar jag på att starta ännu en blogg. Om studentlivet i den lilla staden. Om en stockholmare i halvexil.
Piteå.
Jag flyttar om sex veckor.
detta fält måste varenda jävla gång fyllas i
Det sista vettiga jag skrev var en essä om skrivblockering,om skribenter som tog sitt liv när skrivandet tog över. Det är inte där jag vill sluta, är det därför jag slutar skriva?
Eller har jag slutat känna?
För en vecka sen satt jag med nästan alla av mina bästa vänner och skrek att jag älskade dom, jag dansade mig svettig och skrattade mig hes. Jag drack påtvingad tequila och önskade att natten aldrig skulle ta slut.
På väg hem tog jag tag i en hand och hoppades att den alltid skulle vara där. Trygg och orubblig.
Sen dansade vi ifrån varandra men jag fortsatte att le.
Det är så många blandade känslor just nu.
Jag väntar på det där stora beskedet och jag försöker säga farväl även om det inte är dags än. Jag försöker andas in så mycket av deras lukt som möjligt för att kunna minnas när jag känner mig ensam. När jag ännu inte hittat hem,
Och jag börjar sakna människor jag inte saknat på länge, men jag känner ändå inte det jag en gång kände. Bara ett behov av närhet. Det var inte det jag kände då. För länge sedan. För ett år sedan.
Att tiden kan gå så fort.
Ser tillbaka och minns när ett spel blev till en lek som blev till en tävling som blev till fyllemess. Förstår att det ändå aldrig funkade men saknar ändå svaren som kom sporadiskt.
Nu har vi ändå någonting att prata om.
Sömn.
Min kropp skriker efter sömn, jag somnar på konstant på tunnelbanan, jag hallucinerar och gäspar mer än tillåtet. Ändå kan jag inte sova om nätterna.
Eller visst skulle jag kunna sova men när nätterna är min tid så är det svårt att bara lägga sig ner.
Under perioder har jag haft väldigt svårt för att somna. Timmar har gått åt till att vända och vrida på sig, så många saker att tänka på. Så många saker att glömma.
Och nu blev det så där igen. Här tog orden slut.
.
Igår promenerade jag hem längst Söder mälarstrand och jag kände mig hemma och jag kände mig levande. Jag tänkte att det här är en plats som jag skulle vilja visa någon annan. Ta med någon som betyder mycket för mig och säga att den här platsen är nog en av dom finaste jag känner till.
Sen jag slutade den där kursen som jag skrivit så mycket om, har jag knappt kunnat skriva. Nu trodde jag att jag kom igång men så ringde min telefon och plötsligt var det slut på ord igen.
Imorgon åker jag på min sjunde festival. Kanske finns orden där. Framför scenen, i tältet och på den platsen som är min sommar.
return.
Pite.
I var och varannan mening blir det nästan hejdå och kanske börjar jag inse att jag inte kommer att träffa mina finaste vänner på ett tag när jag åker (jag tänker komma in). Och just när det nästan är så att jag åker, just då börjar jag tycka om dom ännu mer.
Jag skulle vilja krama dom hela tiden och nu tror jag faktiskt att jag gråter lite. Även om jag vet att jag måste åka, för min egen skull, och även om jag säger att jag inte längre har någonting att hämta i Stockholm så har jag ändå allt det som jag under åren byggt upp här. När jag skrattar så att det gör ont magen och folk tittar konstigt på oss, då undrar jag innerst inne om jag kommer att hitta någon som får mig att skratta lika hysteriskt när jag åker iväg. Finns det någon där uppe som bara kan säga ett ord och få mig att skratta hejdlöst? Finns det en axel där som jag kan luta mig mot och bara känna mig trygg? Finns det nån som jag kan skvallra med och finns det nån som älskar mat på samma sätt som jag? Finns det nån att ha Sex and the city-maraton med? Någon att beklaga sig över livets missöden med? Någon att ha misärsöndag med? Någon som skriver kärleksbrev på alla hjärtans dag (våga låta bli att skicka ett nästa år!).
Det kanske är ödet att Kent plötsligt spelar Våga vara rädd för att jag ska inse att det är nära nu. Jag kommer att åka. Men även om jag vet att ingenting kommer att vara sig likt när jag kommer hem så vet jag att jag just nu har några av dom finaste vännerna. Kanske har jag tagit för många förgivet för att kunna inse det bara. Det krävs en förändring för att inse.
Musik non stop.
Kursen är slut och nu är den första och sista tequilan med klassen uppdrucken. Jag tror inte att vi kommer ses så mycket mer efter det här. Hur mycket jag än gillat vissa så har vi få anledningar till att ses när inte skolan säger åt oss att göra det.
Nu måste jag hålla igång skrivandet på nåt sätt bara. Kanske här. Kanske där.
Jag tänkte försöka ta tag i musiken igen, lyssna och känna och skriva. Mycket.
Vi får se hur det går.
Ett brev.
En sista uppgift var en kursreflektion som vi skulle skriva i brevform.
Jag skrev ett brev till den där Sanna som satt på uppropet den 19 januari 2009.
"Hej Sanna!
Jag vet att du är nervös och du har rätt, den där snygga killen i hörnet är bög. Han kommer att bli en av dom bästa människorna du träffat hittills.
Nu tänkte jag skriva till dig och berätta om kursen, för jag har redan gått den. Eller imorgon är det dags för den sista föreläsningen och det här blir det sista jag skriver under denna kurs.
När tanten där framme säger att ni inte kommer att ha tid till någonting annat än skrivandet så ljuger hon. Men SNÄLLA, jobba inte halvtid bara för att du är girig och för att du vill vara snäll (om två veckor slutar du på VI och några dagar senare kommer du att börja jobba på VKG igen. Det låter sjukt men är helt sant.) Det är inga problem med att hinna jobba men du kommer att ångra dig för att du inte la ner mer tid på att skriva.
Tanten kommer även att rekommendera en tidig klassfest. Så att du vet är det du som håller i den. Göm alla glas och köp plastmuggar!
I början kommer du att läsa all kurslitteratur i rasande fart. Fortsätt med det istället för att bli lat som jag. Men stressa inte upp dig om du inte hinner läsa allt i tid. Det löser sig. Kom ihåg att göra anteckningar när du läser, det underlättar när du skriver din essä.
Nej, det är inte okej att börja skriva söndagkväll när inlämning är på måndag. Du kan inte skylla på jobb eller brist på inspiration. Snart kommer du att lära dig att det bara är en dålig bortförklaring när man är för lat för att ta tag i skrivandet.
Ta vara på alla idéer, sluta inte skriva i den där copiaboken som du har i jackfickan och stanna och skriv upp allt du kommer på. Även om det är mitt i rusningstrafiken i tunnelbanan. Du vill ju faktiskt kunna försörja dig på skrivandet i framtiden.
På tal om framtiden. Om ett tag kommer du att hata skrivandet och du kommer att säga att du vill sluta skriva helt och håller (ja, du blir inspirerad av Stefan Lindberg som också tänkte den tanken en gång i tiden. Sidospår igen, kräv mer respons på novellen!) sen kommer du att att ta tillbaka det påståendet lite och istället säga att du inte vill skriva någon roman och att du inte vill publicera dina texter och blablabla. Men jag vet att du ändå vill göra det. Håll hårt i den där pennan och släpp den bara för att kunna uppleva saker som du kan använda i skrivandet.
Efter någon månad på kursen kommer du att peaka. Du börjar på flera noveller men avslutar ingen. Kan du vara så snäll att du avslutar i alla fall en så att jag slipper göra det i sommar (då vi för övrigt kommer att vara arbetslösa).
I slutet av mars kommer du att känna att ditt skrivande har utvecklats. Nu har du vågat testa nya sätt att skriva och du vågar till och med lämna ut en kärleksnovell till din responsgrupp. Behåll den där känslan och fortsätt på samma sätt istället för att "hata skrivandet". Du måste kämpa lite för det är bittert att sitta här två månader senare och känna att man dalade lite väl mycket efter den där toppen.
Du hoppas ju på att den här kursen ska inspirera dig. Du måste själv ta tag i det. Söndagskvällarna dödar inspirationen och du kommer bara känna dig stressad och pressad.
Och du. Kan du inse lite tidigare att lägenheten inte ger nån inspiration. Miljöombyte är ordet du söker.
Klassfest har jag skrivit lite om. Ta tag i det oftare för ingen annan kommer att göra det och det är tråkigt att inse att man inte ens vet vilka i klassen som kan dansa.
Jag vet att jag har bett om många saker redan, men en sista innan jag rundar av. Hela klassen kommer att sucka högt inför uppläsningen i Svarta Lådan. Det kommer att bli bra till slut men ta på dig ledarrollen och visa vem det är som bestämmer. Se till att fylla lokalen för många av dina klasskompisar kommer att göra dig otroligt stolt och då vill du att hela världen ska få se resultatet. Och ansträng dig lite med din egna text. Det är pinsamt att läsa upp något som man skäms för när man har varit The Master över hela arrangemanget...
Alltså, mer fest, mindre jobb. Mer skrivande och mindre bortförklaringar.
Du kommer att hata kursen men ändå vilja läsa B-kursen, sen kommer du att vara glad över att du inte hoppade av när det var jobbigt.
En dag skriver vi den där jävla romanen!
P.S Mamma blir ledsen om du glömmer att bjuda in henne till Svarta Lådan."
Slut
Allting ligger sparat på mitt USB-minne och jag har dubbel- och trippelkollat att allting har rätt namn och rätt format.
Det känns så sjukt och så tomt.
Imorgon är det slut. Fem månader har gått sen jag satt i föreläsningssalen och hörde mitt feluttalade efternamn ropas upp.
Fem månader av skrivkramp och ångest. Av skratt och nya känslor.
Vad gör man nu?
Jag vill fortsätta skriva men vad skriver jag om nu?
L.
Jag skulle vilja vara så där fnittrigt förälskad och jag skulle vilja vara omringad av bekanta som kedjeröker och dricker rödvin.
Jag borde skriva två sidor om ensamhet.
Men sen ville jag inte ligga i sängen längre, för min klocka ringde redan klockan åtta och nu var klockan redan så mycket mer. Då gick jag upp, och jag tog på mig en svart klänning, för jag har aldrig klänning på mig. Sen borstade jag tänderna och målade en eyeliner med en vinge, för jag lyckas aldrig med det men idag ville jag lyckas.
Kokade kaffe och drack det ur ett vinglas. Sen drack jag pepsi ur ett vinglas trots att jag sa åt mig själv igår att inte göra det.
Sen träffade jag en vän och vi stängde in oss i en lägenhet och drog för gardinerna och det blev så där mörkt och luften blev lite tyngre men exakt så där som man vill ha den.
Och vi kollade på Twin Peaks, ibland var vi tvugna att kolla mellan fingrarna. Ännu mera kaffe och på balkongen såg jag hur hon gjorde rökringar och pratade om att hennes pappa är dum i huvudet.
Sen satt vi där i mörkret och utanför är det mitt på dagen.
Och plötsligt är det kväll ute och jag kommer på att jag inte har skrivit om ensamheten men kanske kan jag göra det på natten när jag kommer hem.
Lassie.
Min kusin kör som förband till Flo Rida i sommar.
Själv... Ja, jag har precis blivit klar med min essä med hjälp av lite marginaländringar.
Bara 3 sidor och en litteraturlista ifrån godkänd!
Verklighetsutflykt AB
Bara sånt man kan mäta kan jag förstå som Jocke Berg säger.
Allra minst tror jag på mig själv.
Jag hade den där perioden när jag mådde dåligt, jag vet inte om nån förstod att det var så. Men jag var ett vrak, inombords. På sätt och vis fick jag upp mig själv til ytan igen men det blev liksom aldrig så där bra som det någon gång har varit.
Mycket beror nog på kursen, jag har insett att en av dom få saker som jag velat satsa på och som jag gillat att göra, kanske inte är min grej. Det tär när man kommer fram till sånt.
Samtidigt är det en hel del andra saker som har hänt, ingenting är som förut och jag vet inte hur jag ska se på det. Vissa saker vill jag bara släppa, andra vill jag fly ifrån.
Det mesta vill jag nog fly ifrån.
Ibland känner jag mig elak när jag säger att jag inte har någonting att hämta i Stockholm. Jag är färdig här.
Den senaste tiden har jag stått och trampat på samma ställe, grävt mig djupare ner i någonting som jag inte uppskattar. Står jag kvar på samma plats så kommer jag aldrig komma upp igen.
Det tär när man inte längre kan prata med någon som tidigare varit källan till timmars tjatter. Det tär när man ser vilka val folk gör.
Det känns som att jag är fången i mig själv, i lägenheten jag bor i, i staden jag lever i.
Det värsta är att jag inte är säker på att jag lever som jag vill. Eller jag vet att jag inte gör det.
Det dummaste jag skulle kunna göra nu är att hoppa av kursen, jag måste klara av det. Jag gillar inte att ge upp.
Men jag gillar inte heller att gråta för att jag skriver.
Jag vill skriver hellre för att jag gråter.
ajs.
Ingen tycks vara lika kul som förut, ingenting lockar och jag skulle kunna sova bort dagarna.
Skrivandet är inte lika kul längre, jag får inte sagt det jag vill ha sagt. Och oftast har jag ingenting att säga.
Det suger.
Responsen känns så där, jag vill inte längre skriva nån bok. Jag vill inte ens försöka skriva någonting som jag skulle kunna försöka sälja in.
Jag sa det högt idag, tydligen var det inte bra att ge upp.
Men jag har inga förhoppningar, det är inte kul. Jag orkar inte satsa på det.
Jakten på en beastthet kan börja.
