lostpenpal

Den senaste tiden har jag trott på väldigt lite.
Bara sånt man kan mäta kan jag förstå som Jocke Berg säger.

Allra minst tror jag på mig själv.
Jag hade den där perioden när jag mådde dåligt, jag vet inte om nån förstod att det var så. Men jag var ett vrak, inombords. På sätt och vis fick jag upp mig själv til ytan igen men det blev liksom aldrig så där bra som det någon gång har varit.
Mycket beror nog på kursen, jag har insett att en av dom få saker som jag velat satsa på och som jag gillat att göra, kanske inte är min grej. Det tär när man kommer fram till sånt.
Samtidigt är det en hel del andra saker som har hänt, ingenting är som förut och jag vet inte hur jag ska se på det. Vissa saker vill jag bara släppa, andra vill jag fly ifrån.

Det mesta vill jag nog fly ifrån.

Ibland känner jag mig elak när jag säger att jag inte har någonting att hämta i Stockholm. Jag är färdig här.
Den senaste tiden har jag stått och trampat på samma ställe, grävt mig djupare ner i någonting som jag inte uppskattar. Står jag kvar på samma plats så kommer jag aldrig komma upp igen.

Det tär när man inte längre kan prata med någon som tidigare varit källan till timmars tjatter.  Det tär när man ser vilka val folk gör. 

Det känns som att jag är fången i mig själv, i lägenheten jag bor i, i staden jag lever i.
Det värsta är att jag inte är säker på att jag lever som jag vill. Eller jag vet att jag inte gör det.

Det dummaste jag skulle kunna göra nu är att hoppa av kursen, jag måste klara av det. Jag gillar inte att ge upp.
Men jag gillar inte heller att gråta för att jag skriver.
Jag vill skriver hellre för att jag gråter.