Seize the day.
"kyss ingen imorgon
du kan kyssa idag"
- Håkan Hellström - Himmel blå, himmel blå
Jag är expert på att skjuta fram saker.
Städa rummet. Jag tar det imorgon.
Ringa den där kompisen som jag inte träffat på år och dar. Oj, jag glömde visst bort det.
Berätta för alla dom nära att dom är det finaste som finns. No can do.
Och det här med att flytta från min mor, hur länge har jag skjutit på det nu?
Jag har tappat räkningen på antalet visningar jag har sprungit på, även om jag några fåtal gånger faktiskt har varit numero uno så har jag tackat nej innan det har blivit av på riktigt.
Men nu är jag ännu en gång etta, dock ska vi inte ta ut något i förskott eftersom det är en dag kvar tills tiden är ute, men lägenheten är den jag har pratat om i två år nu.
En etta på Söder, kokvrå och balle.
Kanske är det nu jag ska sluta vara rädd, sluta hitta alla nackdelar.
Ett deltidsjobb är ändå ett jobb och det är inga problem att hitta nåt nytt om jag nu bara skulle få arslet ur vagnen och skriva ett fint litet brev.
Andra klarar också plugg och eget boende trots taskiga inkomster.
Och vore det nu så att allt skulle skita sig så har jag ändå försökt och trots en del motgångar har jag på senare tid kommit fram till att allt löser sig till slut.
"Man har inflyttningsfest och rika kompisar" som en annan uttryckte det.
Frågan är hur många rika kompisar jag har men en sak som är säker är att jag har en mamma som bara skulle bli glad om hon fick tillbaka mitt sällskap efter en tids frånvaro.
Hoppas jag...
Laugh now, cry later var det ja.
Vetandet är bättre än ovissheten, hellre ett dåligt resultat än ingenting alls.
Det visar att man vågat testa.
Och hade jag inte skjutit på saker så hade inte historien om Affärsmannen behövt gå till historien som det mest tragiska och fegaste...
Hoffmaestro - Seize the day
Hemma bra men borta bäst.
En sunkig pizzeria någonstans i Luleå, sex öl och sex främlingar.
En festival, tre försvunna vänner och en främling.
Trots att jag har varit hundratals kilometer från det som jag oftast kallar för mitt "hem" så känner jag mig mer hemma än någonsin, när man allt för ofta känner sig rotlös och vilsen känns det skönt att en stilla sekund få känna sig lugn och hemmastadd.
När känslan av att längta bort byts ut mot oron att behöva lämna platsen man befinner sig på, då är oron något man vill hålla hårt i.
När personerna har en anledning att inte känna, att inte veta någonting om vem man är eller vill vara, när man kan börja om på nytt.
För på den platsen man egentligen kallar för hem, vet man inte ens själv om man vet vem man är, hur ska någon annan då kunna göra det.
Man stannar upp och undrar vem som egentligen känner en, vilka som stannar för att dom gillar den man tror att man är och vilka man skrämt iväg med en allt för vilsen blick.
Att känna sig hemma när man är så långt som möjligt från ett.
Kanske är det människorna man träffar som gör det, för det är dom jag saknar när jag är "hemma".
Rootvälta - Natt&Dag
live på P&L 08, jag var så gott som hemma , sällskapad av min festivalbästis...
För jag vill leva la dolce vita.
Det var det jag möttes av när jag klev ner till Blue Moon Bar under Stockholm Pride.
I baren ryckte jag tag i den snyggaste tjejen på stället och bad henne ställa upp på bild, att hon visade sig vara en han var början på min resa till sjunde himlen...
Att jag är svag för bögar och schlager är ingen hemlighet och att stå på ett dansgolv omringad av likasinnade gjorde mig hög på livet och i ren eufori tappade jag min nyinköpta öl på golvet, frågan är om jag ens märkte det när högtalarna dunkade ut Linda Bengtzing och Alcazar på tinnitusframkallande volym.
Sällskapad av en drag gueen med 13 centimeter, klackar alltså, ett antal bögar, som turades om att hångla med varandra, och en bästa vän dansade jag mig svettig till eurovisionhits och 90talsdängor.
Plötsligt känndes det som att hela dansgolvet stod stilla i en sekund innan varenda en brister ut i en allsång som skulle få Håkan Hellström att rodna, Mr. Drag kör en bootyshake tagen direkt ur en 50 Cent video och jag kan inget annat göra än slänga upp händerna i luften, slänga med håret och sjunga mig hes.
Just där och då rann all min bitterhet ut och blandades med alkoholen på det kladdiga golvet, jag trampade i det och råkade fastna för en halv sekund men inget kunde få mig att stå stilla.
Ja, jag vill leva la dolce vita,
Ge mig glitter och glamour
Här där verkligheten bor
Dolce vita mon amour
After Dark - La Dolce Vita
Dagen efter vaknade jag upp på en soffa i Rinkeby.
Och det var back to basic igen.
Knattedisco.
Ett kassajobb är inte det fartfylldaste, för att få tiden att gå kan man drömma sig bort eller analysera människor, ni ska bara veta vilka tankar man hinner tänka om en människa när man ser vilka varor som rullar förbi på bandet
Bara en av varje - garanterat singel
Män som köper tamponger - garanterat toffel (eller bara tillsammans med ett pms-monster)
Spraygrädde - vad en uttråkad hjärna kan trolla fram för tankar om detta vill ni nog inte ens veta..
Men idag rullade det förbi Redbull efter Redbull och framför stod tre mellanstadiekillar och log, pojkarna var så söta att jag inte kunde låta bli att undra varför dom investerade i detta lager av energidryck.
"Ni kommer ju inte kunna somna ikväll killar"
"Vi kan sova imorgon istället, vi slutar klockan 12!" - svarade dom i kör
Sen fortsatte den modigaste:
"Vi har haft fest i skolan idag, det är därför vi köper godis"
Och nu log alla tre ännu mer.
"Fick ni dansa med tjejerna då?"
Nu byttes leendena ut mot generade fniss och bara den modigaste vågade berätta att dom inte dansat den här gången, men att några andra hade gjort det.
En flashback tillbaka till tiden när den bästa festen var ett disco i skolans matsal, två glas saft och en påse popcorn, limbo och danstävling som tidsfördriv tills man fick dansa tryckare till sista låten med den man för tillfället var kär i.
Jag minns min första tryckare som om det vore igår, jag var så lycklig, hade det inte varit för händerna på mina axlar så hade jag svävat iväg till både sjunde och åttonde himlen.
Dagen efter satt jag i mitt rum och reapetlyssnade på låten
Why don’t I just fall in love with you
"Du kanske hittar den rätte men du kommer aldrig få behålla honom. Du är för elak."
Det var sanningen min chef kom med när han tyckte att jag varit rolig på hans bekostnad allt för många gånger, sen bad han mig måla en bild på mig själv på hans hus.
Jag antar att det är en hälsosam chef-anställdrelation.
Det är inte första gången jag anklagas för att vara elak eller ond, tydligen har jag kastat någon fram och tillbaka som en handduk också..
Nej, jag är nog inte så romantisk.
Jag har hört lika många teorier om varför, som jag har fallit i kärlek med folk som jag aldrig mer kommer träffa.
Torsdagskillen, Affärsmannen.. Att inte ha ett namn är väl anledning nog att inte vara alltför älskbar?
Samtidigt som folk i min närhet skaffar pojkvänner, flickvänner och drunknar i parträsk, gifter sig och hittar bullar i ugnen så fortsätter jag mitt singelliv, men när min Partner in singelträsk sviker mig för det motsatta träsket får musiken vara min kompis.
Inte en utan två som säger det bättre än jag själv.
And we dance in the living room, dance on the sidewalks
Dance in the movies, dance at the festivals, let's dance, dance
No men ever really dance like this
Hello Saferide - My Best Friend
Jag vill hitta rätt men jag ser bara fel
Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd
Nej, jag hittar ingenting
Ingen groda som blir min prins
Veronica Maggio - Nöjd?
Bitterljuv.
Jag skyller det på framtidsångesten och en mindre släng av identitetskris.
Innan jag började gymnasiet var jag mer eller mindre en glidare, min närvaro var inte den bästa, antingen var jag hemma och klagade över att jag inte var i skolan eller så var jag i skolan och var tyst, det var inte mitt forum att skrika och hålla låda.
Trots att jag befann mig i mina drömmar oftare än på lektion så klarade jag plugget, trots att jag inte riktigt orkade med skolan så var inte dåliga betyg någonting som jag ville ha på mitt samvete.
Mitt mål var att stå där uppe på scen och skaka hand med rektorn sista dagen som högstadiebrud, tyvärr var vi för många smarta det året så jag fick snällt sitta kvar på bänken tills det var dags att smygdricka trefemmor i en park vid Fridhemsplan... (Förlåt Johannes, det var vi som snodde din trädgårdsstol. Men du får skylla dig själv som inte var hemma för att underhålla ett gäng "dyngraka" kickers!)
När jag började gymnasiet hade jag tröttnat på att vara tyst, jag hade som mål att fixa ännu bättre betyg, inte för att jag hade en aning om vad jag ville göra tre år senare mest för att bevisa att jag kunde, och tyst var jag inte. Speciellt inte när det kom till ämnen som varenda jävel i klassen var emot, i en klass full av homofober njöt jag av att överbevisa mitt faghageri genom att debattera för homosexuellas rätt att adoptera och bilden av klassens min ,när jag slängde upp en bild på en svart, homosexuell fotbollsspelare på tavlan, hade jag velat rama in.
Även om det handlade om höga betyg, att reta gallfeber på klasskamrater eller att ha högre närvaro än frånvaro så hade jag mål att nå.
Sen kom den där dagen när jag sprang ner för en trappa med en vit mössa på huvudet...
Ner gick det, fort som fan.
Efter det byttes målen ut mot framtidsångest.
I en förvirrad labyrint av val hit och val dit råkade jag gå vilse, jag glömde bort att sätta ett mål och nu har jag fastnat.
Jag vill så mycket att jag till slut inte vill något alls och beslutsångesten blir min bästa vän.
Fyra olika heltidsutbildningar, X antal kurser, jobb både heltid och deltid i Stockholm, Barcelona och Finland, make up utbildning och helst ska allt vara gjort igår.
Precis när jag tror att jag har hittat den rätta vägen så kommer ett nytt alternativ.
Det senaste, jag hade bestämt mig för att jobba på mitt skitjobb, bestämt mig för att leva med dåliga turreskämt och gnälliga kunder i någon månad till för att sen satsa på att bli den där rödvinspimplande och kedjerökande författaren i ett halvår innan jag tar mina skivor och flyr till kallare breddgrader och blir upplevelseproducent.
MEN.
Då får jag ett samtal från ett jobb som kan vara mycket intressant, hyfsad lön, arbetstider i min smak och nya kollegor och för att göra allt ännu svårare så dimper det, samma dag, ner ett lägenhetserbjudande i brevlådan.
Kungsholmen, 38kvm, relativt låg hyra.
De säger att det är kul att vara ung och fri
Fri från vadå, från förpliktelser, tjenare
Och jag grät mig till sömns efter alla da'r
Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid
Säkert! - Och jag grät mig till sömns efter alla dar
-För alla er som var dumma nog att missa detta, Säkert! ägde Hawaii.
Nunna.
Jag är inte den som är den som orkar vara allt för pedantisk när jag går på allmänna toaletter, jag försöker kommer ihåg att ta en snabb titt för att inte hamna i situationer där jag 1. har någon annans kroppsvätskor på mina nakna lår 2. inser att det inte finns något papper..
När jag tänker tillbaka på en historia som jag har fått berättad för mig så funderar jag på om jag kanske borde vara lite mer noggrann.
För nåt antal år sedan, när vi var ännu mer förvirrade och ovetande än idag, så berättade en av mina dåvarande kompisar att hon hade fått lite oväntat besök av klamydia, hon hade pojkvän så det hela var väl lite extra pinsamt, ingen av dom hade självklart varit otrogen och den stora haken i det hela var att killen, enligt honom själv, varit oskuld när han träffade henne...
Historian fick en hel del människor att harkla lite generat, men tjejen (som inte har någonting att göra med damen som skrivit inlägget...) som var stolt över att ha haft en oskuld till pojkvän berättade om förklaringen som hon fått av pojkvännen, han hade varit på en allmän toalett.
Ja, han hade varit på en allmän toalett och fått klamydia.
Funderar man lite extra på det här, vilket man kanske inte borde göra, så inser man att killen måste ha haft jävligt otur eller så borde han få pris för bästa nödlögn.
Chansen att få klamydia på det viset måste ju vara minimal, speciellt som kille.
Ska vi dra alla över kam så står majoriteten av killar på allmänna toaletter och är man längre än Calle Schulman så borde man inte komma i kontakt med någon annans kroppsvätskor, och skulle det nu av en slump vara två killar efter varandra som sitter ner, och där den första av dom har klamydia och råkar skvätta lite väl mycket.. Eller, jag vill inte ens gå in på detaljer, men ni förstår nog.
Killen har alltså haft världens jävla osis.
Eller så slutar vi tycka synd om idioten och skrattar rått åt hur jävla dum han var.
Men, egentligen vore det ganska sjyst om man skulle kunna få en släng kladde av en vanlig toalett, då skulle ju folk tro att även jag får ligga!
Klamydia - Pilke silmäkulmassa
En kärlekshistoria.
"Tensta!" utbrister denna någon.
Jag vänder mig om och står plötsligt öga mot öga med mannen.
Affärsmannen.
Jag är som i trans, men han väcker mig, fort och brutalt.
"Jag har flyttat nu" nuddar hans läppar och når mina öron
"Så du har slutat handla hos oss?" är det första och sista jag hinner haspla ur mig innan vi står på varsin sida av övergångsstället vid Medborgarplatsens tunnelbana.
Ett sista leende från honom och ett krossat hjärta för mig.
Jag snubblar ner på perrongen och försöker förstå vad som precis hänt, i ett panikartat försök att förmedla mina känslor och bota min ångest över att jag inte ens vet vad han heter, ringer jag en nyvaken vän, sen delar jag med mig av min finaste och mest tragiska kärlekshistoria till alla som vill och inte vill höra.
Som den bisexuella taxichauffören.
Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå
Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det
Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel
Omstart.
I ett nytt fönster med en ny gata och med endast främlingar som promenerar den gatan fram.
Jag skulle vilja gå gatan fram och lyssna på musiken, gå ännu en bit från där jag står nu.
Jag längtar bort men aldrig hem.
Det här första inlägget har jag velat skriva ett tag, jag vill skriva om vad som händer och vad som inte händer men som jag önskar skulle hända, jag vill skriva om tankarna som jag försöker få någon ordning på och jag vill skriva om musiken.
Musiken, det är nog det som drog igång det igen.
Nattmusik: Hello Saferide - Long lost penpal
