Sanning.
Jag vill vara ärlig,
En enda gång vill jag vara ärlig och berätta vad jag tänker, hur jag känner och varför jag gör som jag gör.
Folk har låtit mig höra saninngar som jag inte velat höra, visat saningar jag inte velat se.
Varför kan det inte vara min tur nu?
Det finns bara en orsak.
Jag är för feg.
Istället lindar jag in saningar i mjuka ord, förfalskade halvlögner som låter bättre, rena lögner och tillfredställande meningar som krossar mig inombords.
Ibland handlar jag impulsivt och kommer på mig själv med att göra andra illa, kanske är det mitt sätt att säga sanningen.
Orka.
Men jag vet inte vad det är som jag vill få ut.
Ska jag berätta att jag igår kände ett lugn som jag inte kännt på länge, jag gick uppför backen som leder till min egna gata, Veronica Maggios Havanna mamma påminde mig om mina drömmar som jag måste ta tag i för att inte den låten ska vara skriven för mig om 20 år.
Långsamt gick jag uppåt men istället för att skrämmas över alla tankar som försökte slå knut på min vilsna själ så blev jag lugn
Idag funderar jag på om det var ett tecken eller bara lugnet före stormen, ödets ironi.
För på jobbet idag så kände jag samma äckliga känsla som dragit över mig alla gånger som jag varit på botten, alla gånger som jag inte klarat av verkligheten, när jag har längtat bort och när jag känt att alla drömmar har varit utom räckhåll.
Jag andades hackigt och försökte le. "Du ser trött ut":
Jag vet.
MIn ork går till att fokusera på att inte släppa fram tårarna som bränner.
För jag är på fel plats igen.
Mitt mål var att klara året ut, att bita ihop och hitta dom få glädjestunder som gjorde att jag klarade ännu en dag.
Nu när det återstår två dagar och ett fåtal timmar så har jag fått nog.
Men trots allt så har jag någonting att se fram emot, jag har något att hoppas på och jag har mål att nå.
Det löser sig.
SCOM.
I gymnasiet, när jag dränktes i måsten och när ljuset i tunneln bara var ett tåg så kunde jag påminna mig själv om dagen som allt skulle vara över med bara en låt, när allt bara var ett helvete så drog jag fram skivan och allt kändes så mycket lättare.
Idag är det två veckor sen jag flyttade in i min ungkarls(kvinns)lya.
Den sista natten i flickrummet kunde jag inte sova, hur jag en vände och vred på mig och på hur allt skulle bli med lägenheten så var det bara dåligt, det skavde och tryckte, det var för varmt och för kallt, det var bara fel.
Mitt i en tanke föll jag in i en dvala och vaknade på morgonen med samma oro, jag ville inte skriva kontrakt, jag ville inte ha fem flyttkartonger, tre svarta sopsäckar och två blåa IKEA-kassar med hela mitt liv nerpackat.
Men jag var tvungen.
Det var dags att sluta vara feg.
Jag sätter mig ner i min gamla säng, en sista titt på rummet som varit min borg, min flykt och min trygghet i 20 år, jag håller kontrollen till min viktigaste ägodel i handen och kommer på att radion ska få avgöra framtiden.
För jag tror på ödet och jag tror på musiken.
Ett knapptryck och jag visste att allt skulle bli bra.
Författare.
Men den här gången var jag säker, jag satt redan på min balkong iförd basker, rödvinsäckliga tänder och en flummig klasskamrat som sällskap.
I fantastin fantiserade jag ihop sida efter sida, strålande material utan stavfel och med känsla.
Nu sitter jag i lägenheten som skulle väcka inspirationen och lyssnar på musiken som skulle få orden att strömma.
Men det går inte.
Ni får nöja er med musiken så länge.
Kristofer Åström - All Lovers Hell
