Stup.
Det är som att stå vid ett stup, att inte våga falla men ändå inte vilja backa undan eftersom det känns så konstigt oskönt men ändå skönt, som tusen fjärilar som dansar salsa i otakt.
Där står man sen vid stupet och ser dom där mörka lockarna och dom där tänderna röra sig i takt med ett skratt som skär och läker ett hjärta som skulle vilja känna men som på sätt och vis vägrar känna men ändå vägrar släppa.
Det är så svårt att göra något åt det när man inte vet vad som är fel eller om det är något som är fel, när man tänker och tänker och tänker men inte kommer fram till något, Man idisslar tankar och äcklas och förundras på samma gång.
Någonting är så vackert, så bräckligt så äckligt på samma gång. Man vill ta hand om det, få det och hata det på samma gång.
Hur många känslor kan man känna på samma gång?
Där står man sen vid stupet och ser dom där mörka lockarna och dom där tänderna röra sig i takt med ett skratt som skär och läker ett hjärta som skulle vilja känna men som på sätt och vis vägrar känna men ändå vägrar släppa.
Det är så svårt att göra något åt det när man inte vet vad som är fel eller om det är något som är fel, när man tänker och tänker och tänker men inte kommer fram till något, Man idisslar tankar och äcklas och förundras på samma gång.
Någonting är så vackert, så bräckligt så äckligt på samma gång. Man vill ta hand om det, få det och hata det på samma gång.
Hur många känslor kan man känna på samma gång?
Trasig.
Jag träffade någon idag.
Direkt såg man på honom att han inte mådde bra, det var så mycket som var fel men han var ändå en sån person som vägrar erkänna det. Allra minst för sig själv.
Han sprang runt och skrattade och pratade och berättade larviga skämt som alla skrattade åt men ändå såg alla, förutom han, att han ville säga något annat.
Han ville nog skrika ut att det inte bara var pengar och ett känt namn som han ville ha, han ville ha något att hålla i när det gungade för mycket.
Han var fullast av alla trots att det var torsdag och trots att han skulle jobba tidigt dagen efter, ingen hade han att hålla i trots att alla nog innert inne ville ge honom en hand.
Han bad aldrig om det.
Direkt såg man på honom att han inte mådde bra, det var så mycket som var fel men han var ändå en sån person som vägrar erkänna det. Allra minst för sig själv.
Han sprang runt och skrattade och pratade och berättade larviga skämt som alla skrattade åt men ändå såg alla, förutom han, att han ville säga något annat.
Han ville nog skrika ut att det inte bara var pengar och ett känt namn som han ville ha, han ville ha något att hålla i när det gungade för mycket.
Han var fullast av alla trots att det var torsdag och trots att han skulle jobba tidigt dagen efter, ingen hade han att hålla i trots att alla nog innert inne ville ge honom en hand.
Han bad aldrig om det.
Lasse.
Jag kommer aldrig behöva några lyckopiller.
Av någon anledning har rätt låt alltid en förmåga att hitta till mig vid precis rätt tillfälle.
"När du gråtit dig torr, du slagit dig blå och när du ramlat omkull
När känslan att ingen förstår dig är mer än du kan ta
Ligg då kvar, för det är okej att vara svag
Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten
Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen
Kom kampsång, kom mod och passoin till alla oss som ramlar och
Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad
När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden i ditt
Rum känns så stor att du inte kan andas
Blunda då hårt och viska att allt, allting kommer bli bra.
Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten
Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen
Kom kampsång, kom mod och passoin till alla oss som ramlar och
Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad"
Lasse Lindh - Kom kampsång
Av någon anledning har rätt låt alltid en förmåga att hitta till mig vid precis rätt tillfälle.
"När du gråtit dig torr, du slagit dig blå och när du ramlat omkull
När känslan att ingen förstår dig är mer än du kan ta
Ligg då kvar, för det är okej att vara svag
Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten
Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen
Kom kampsång, kom mod och passoin till alla oss som ramlar och
Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad
När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden i ditt
Rum känns så stor att du inte kan andas
Blunda då hårt och viska att allt, allting kommer bli bra.
Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten
Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen
Kom kampsång, kom mod och passoin till alla oss som ramlar och
Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad"
Lasse Lindh - Kom kampsång
Detta fält måste fyllas i
Vem tog lusten ur dina ögon?
Glädjen ur dina steg?
Vem tog färgen från din värld och vem fick dig att tappa allt?
Och hur kunde det gå till så tyst?
Så likgiltig, när ingenting spelar någon roll är det svårt att spela en roll.
Vem la sorgen i dina ögon?
Jag skulle vilja ta din hand och springa bort med dig, se hur färgen sakta kom tillbaka, hur glädjen hittade till rätt ägare och känna hur lätta stegen då kan bli.
Men jag kan inte, din hand är för nära, för långt bort.
När allting är likgiltigt, när inget spelar någon roll.
Glädjen ur dina steg?
Vem tog färgen från din värld och vem fick dig att tappa allt?
Och hur kunde det gå till så tyst?
Så likgiltig, när ingenting spelar någon roll är det svårt att spela en roll.
Vem la sorgen i dina ögon?
Jag skulle vilja ta din hand och springa bort med dig, se hur färgen sakta kom tillbaka, hur glädjen hittade till rätt ägare och känna hur lätta stegen då kan bli.
Men jag kan inte, din hand är för nära, för långt bort.
När allting är likgiltigt, när inget spelar någon roll.
Screwed.
Jag brukar ha mitt på det torra, eller så brukar det lösa sig ganska fort.
Vi får hoppas på det senare alternativet då jag, om jag inte kommer in på min utbildning, varken har skola, jobb eller pengar i augusti.
Det löser sig.
Vi får hoppas på det senare alternativet då jag, om jag inte kommer in på min utbildning, varken har skola, jobb eller pengar i augusti.
Det löser sig.
Studentliv.
Man vet att man har lagt ner way to much dineros på öl när man tvingas sno nudlar från sin egna mor.
Och när man tvingar henne att köpa toapapper.
Fast egentligen är det här med toapappret en mycket mer komplicerad historia, det handlar inte om att jag inte har pengar till att köpa det, det handlar om att jag inte kan köpa det.
Jag är fortfarande grymt fattig men jag har en hel hög med burkar som jag skulle kunna panta, problemet är bara att jag då inte har råd att köpa något annat än toapapper och går jag ner till affären aka. Köttmarkanden för att enbart köpa toapapper så kommer personalen helt klart tro att jag måste panikbajsa. Dom kommer tro att jag står där i kön och håller mig så att jag håller på att gå sönder, dom tror sig kunna se hur mina ögon tåras och hur jag drabbas av kramp på diverse ställen som vi inte ska ta upp.
I själva verket vill jag vara förbered till den stunden när den sista rullen, som jag tvingade en vän att ta med sig hit, tar slut.
Som tur är räddade mamma situationen, den här gången.
Nytt hem.
Jag har ett nytt hem.
Från idag och fram tills jag drar mot kallare breddgrader i höst så tänker jag endast använda min balkong när jag är hemma. Korta pauser för toabesök och eventuell matlagning får göras, annars ska alla hushållsnära aktiviteter ske på Ballen.
Kanske borde jag skaffa något mjukare att sitta på men tills dess så fungerar betonggolvet som en utmärkt sittplats.
Just nu spelar jag musik i mina högtalare vars fantastiska ljud jag precis upptäkt, vore jag kille skulle jag ha stånd.
Södersommar is da shit.
Från idag och fram tills jag drar mot kallare breddgrader i höst så tänker jag endast använda min balkong när jag är hemma. Korta pauser för toabesök och eventuell matlagning får göras, annars ska alla hushållsnära aktiviteter ske på Ballen.
Kanske borde jag skaffa något mjukare att sitta på men tills dess så fungerar betonggolvet som en utmärkt sittplats.
Just nu spelar jag musik i mina högtalare vars fantastiska ljud jag precis upptäkt, vore jag kille skulle jag ha stånd.
Södersommar is da shit.
Fyrtiotre.
Precis som för några månader sen så har jag snöat in mig på vackra pojkar. Vackra män.
Men jag kan inte föreställa mig hur dom ser ut. Allt det som jag såg som så vackert har tonat bort och kvar finns en dimmig bild av något som kanske fanns tidigare, något som nu inte är lika vackert, kanske fint men inte så där vackert att man blir knäsvag.
Knäsvag och galen. När man bara vill ta i det vackra, känna och lukta. Veta att det är på riktigt.
En dimma.
Något grått.
Jag vet inte.
Vad är vackert i en ful värld? I en värld som inte matchar ens bild. Bilden som man byggt upp under så lång tid men som man insett bara var en illusion. En falsk bild av något som man hoppades var förändringen.
Det vackra.
Kanske trodde jag att det var vackert, kanske inbillade jag mig bara. Kanske ville jag så gärna att jag tog det jag hade och gjorde det till det jag ville ha. Sen höll det inte. Det föll.
Jag andas in och ut och in och ut och in igen. Önskar att känslan skulle komma tillbaka, men den är borta.
Blundar och tittar och önskar att jag skulle bli knäsvag igen.
Men jag vet inte.
Kanske inbillar jag mig nu igen, kanske har jag bara växtvärk när hela stan blir för liten och jag måste fly. När mina skor är för stora och när marken är täckt av äggskal.
Kanske mumlar jag obegripliga ord som det inte går att gripa tag i. Precis som känslor.
Dom bara finns där, ingenting kan man göra åt dom.
Men jag kan inte föreställa mig hur dom ser ut. Allt det som jag såg som så vackert har tonat bort och kvar finns en dimmig bild av något som kanske fanns tidigare, något som nu inte är lika vackert, kanske fint men inte så där vackert att man blir knäsvag.
Knäsvag och galen. När man bara vill ta i det vackra, känna och lukta. Veta att det är på riktigt.
En dimma.
Något grått.
Jag vet inte.
Vad är vackert i en ful värld? I en värld som inte matchar ens bild. Bilden som man byggt upp under så lång tid men som man insett bara var en illusion. En falsk bild av något som man hoppades var förändringen.
Det vackra.
Kanske trodde jag att det var vackert, kanske inbillade jag mig bara. Kanske ville jag så gärna att jag tog det jag hade och gjorde det till det jag ville ha. Sen höll det inte. Det föll.
Jag andas in och ut och in och ut och in igen. Önskar att känslan skulle komma tillbaka, men den är borta.
Blundar och tittar och önskar att jag skulle bli knäsvag igen.
Men jag vet inte.
Kanske inbillar jag mig nu igen, kanske har jag bara växtvärk när hela stan blir för liten och jag måste fly. När mina skor är för stora och när marken är täckt av äggskal.
Kanske mumlar jag obegripliga ord som det inte går att gripa tag i. Precis som känslor.
Dom bara finns där, ingenting kan man göra åt dom.
Ibland.
Ibland, eller ganska ofta, är jag glad för att jag stänger av och slutar känna när det blir så där mycket att det varken får plats i hjärnan eller hjärtat eller magen.
Då slipper man känna det där när det gör ont.
Eller man slipper det på ett annat sätt. Tror jag.
Då slipper man känna det där när det gör ont.
Eller man slipper det på ett annat sätt. Tror jag.
Smak.
Nej.
Känsel.
Men det är inte meningen att jag ska känna din arm under mitt huvud.
Syn.
För du ser ju för bra ut i bruna lockar och sneda leenden och...
Egentligen vill jag ändå blunda.
Egentligen vill jag ändå blunda.
Hörsel.
En lagom hes röst och med ett onervöst skratt vid exakt rätt tillfälle.
Då hjälper det inte att vända ryggen till.
Då hjälper det inte att vända ryggen till.
Lukt.
När du fortfarande doftar för gott så är det lättare att vända ryggen till och låtsas att du inte existerar.
Fast det gör du.
Fast det gör du.
NA.
En klasskompis var på ett NA-möte för att samla stoff (som jag har fått för mig att det heter) till ett reportage som vi ska skriva.
Kanske borde jag också göra det, gotta mig i andras misär och påminna mig själv om att allt inte bara är svart eller vitt, att jag borde ta tag i allt, diska lite, skriva lite, ringa lite samtal.
Det kanske skulle ge mig inspiration till en novell eller två, men sen har ju mina senaste sjuhundrafemtiotvå halva noveller handlat om knark och olycklig kärlek och misär och misslyckade författare.
Fast just nu har jag så jävla tråkigt att jag helt seriöst funderar på att börja knarka.
Och på att ligga med Frej Larsson.
Kanske borde jag också göra det, gotta mig i andras misär och påminna mig själv om att allt inte bara är svart eller vitt, att jag borde ta tag i allt, diska lite, skriva lite, ringa lite samtal.
Det kanske skulle ge mig inspiration till en novell eller två, men sen har ju mina senaste sjuhundrafemtiotvå halva noveller handlat om knark och olycklig kärlek och misär och misslyckade författare.
Fast just nu har jag så jävla tråkigt att jag helt seriöst funderar på att börja knarka.
Och på att ligga med Frej Larsson.
punkt.
All I can taste is this moment.
På sätt och vis är det bättre när jag mår dåligt, då har jag någonting att skriva om.
Nu funkar det inte.
Och just nu kan det inte inte funka.
Det känns som att kursen pressar mig till att skriva, jag klarar av att hosta upp texter som ska lämnas in men som lämnar mig med en tom känsla. Jag känner mig inte tillräcklig och jag jämför mig ständigt med andra.
Andra har talang men saknar ambitionen, jag känner tvärtom. Men även ambitionen tar slut när ark efter ark förblir lika tomt som innan.
Just nu saknar jag tillfällen som jag vill dela med mig av, som en cykelskjuts en sommarnatt, kärleksbrev från påhittade hemliga beundrare eller bara en kväll av kullerbyttor och trefemmor.
För fyra månader sen var jag övertygad om att 2009 skulle vara The Year, när allting skulle bli bättre och när jag skulle träffa nya människor som inspirerade mig och fick mig att känna trygghet.
Nya människor. Ja. Typ. Åtminstonde någon.
Men inspirationen uteblir och tryggheten sveps med i en ström som drar med sig allt som tidigare varit.
På sätt och vis är det bättre när jag mår dåligt, då har jag någonting att skriva om.
Nu funkar det inte.
Och just nu kan det inte inte funka.
Det känns som att kursen pressar mig till att skriva, jag klarar av att hosta upp texter som ska lämnas in men som lämnar mig med en tom känsla. Jag känner mig inte tillräcklig och jag jämför mig ständigt med andra.
Andra har talang men saknar ambitionen, jag känner tvärtom. Men även ambitionen tar slut när ark efter ark förblir lika tomt som innan.
Just nu saknar jag tillfällen som jag vill dela med mig av, som en cykelskjuts en sommarnatt, kärleksbrev från påhittade hemliga beundrare eller bara en kväll av kullerbyttor och trefemmor.
För fyra månader sen var jag övertygad om att 2009 skulle vara The Year, när allting skulle bli bättre och när jag skulle träffa nya människor som inspirerade mig och fick mig att känna trygghet.
Nya människor. Ja. Typ. Åtminstonde någon.
Men inspirationen uteblir och tryggheten sveps med i en ström som drar med sig allt som tidigare varit.
Moonlight.
How can you remember?
Because I love you.
Jag är ingen sucker för kärleksfilmer och liknande trams, överlag har jag lite svårt för det där med känslor. Allt som gör mig extra mycket mentalt handikapad håller jag mer än gärna på en armlängds avstånd.
MEN när det kommer till Mick St. John och Beth så är jag såld.
Nu väntar jag bara på att min Mick ska knacka på och tokhångla upp mig mot en vägg.
