Det snurrar i min skalle.
Kontrakt skrivs på måndag och samma kväll somnar jag in i min nya säng från Kamprads kollektion.
Och jag har kirrat tillbaka pengarna för den extremt dyra tidningen jag fick för mig att jag skulle ha.
Det är nog så här jag känner mig nu.
3850.
När jag är några dagar ifrån att signera ett hyreskontrakt så undrar jag ibland om jag är mogen för det här.
Är det verkligen rätt av min mor att släppa mig?
Får jag verkligen vistas ensam i en lägenhet utan vadderade väggar, på tredje våningen?
Nyss kom jag fram till att trots att det på måndag eventuellt regnar vuxenpoäng över mig så är jag långt ifrån vuxen, jag är mer arbetsskadad än ens vuxen med ett miniminimini V...
Jag är för lat för att säga upp prenumerationen på min forna bibel Cosmopolitan, därför tvingas jag varje månad betala 38,50:- vilket jag exemplariskt sköter med min internetbank.
Idag, på dagen Löning inser jag att jag betalat 3850:- för min bibel.
Tretusenåttahundrafemtio kronor, för hundranågonting sidor fyllda med fula kläder, skönhetstips som jag redan läst och sexråd som jag aldrig någonsin kommer ha någon användning för.
Kate Nash - Dickhead
Trots att låten dedikerats till någon annan så kan jag ta åt mig just nu.
World of it's own.
För när man inte själv kan säga nåt vettigt så finns det alltid ett musikaliskt geni som kan säga det, oftast kommer man av en slump över dom vackraste titlarna, dom finaste tonerna och rösterna som sliter tag i hjärtat.
Ord som vägrar släppa, ord som beskriver och hjälper.
Bara en text som får fram det jag försökt få ut i flera år, det som byggt upp förhoppningar och drömmar inom mig.
Det som gör att jag ibland glömmer bort att leva för dagen och istället fokuserar på det som komma skall.
Fast ändå lyckas jag klamra mig fast i nuet, ibland.
Laugh now, cry later var mottot i somras.
När cry later rusade fram och bet tag i mig och lät skrattet fastna i halsen var det framtiden som höll mig uppe.
Även om det kanske var ostadig plattform, skakiga ben och sömnlösa nätter.
Tankarna om att hitta till den där platsen som jag så länge byggt upp i mina drömmar, platsen där kreativitet och spontanitet går före onödiga gräl och onda tankar, där man inspireras av varje steg man tar.
På sätt och vis känns det som att det går ett steg åt rätt riktigt imorgon, om så ett litet.
Tingsek - World of it's own
The Man From another Place: "She's filled with secrets. Where we're from, the birds sing a pretty song and there's always music in the air."
Thug Life
Thug Life
Den enda som kan få festival, nykterhet, moshpits
och antagligen världens bästa pappa att gå hand i hand...
Verklighetsflykt.
Blåtiran runt hennes högra öga vittnar om en hård helg.
Det uppsvullna ansiktet och blåtiran som jag minns från förra måndagen berättar att det inte är första gången som helgen tagit lite väl hårt.
Vad gör egentligen det när helg och vardag inte går att skilja, om det inte vore för att Systembolaget är stäng på söndagar.
Hon kommer in varje dag, precis vid öppning, pantkvitton på någon femtioöring, ibland till och med nån krona..
Vissa dagar tigger hon till sig en krona eller två av en annan kund och några minuter senare kommer hon in och köper den första ölen.
Klockan är 08.06.
En dryg halvtimme senare är hon tillbaka, ett pantkvitto på 50 öre och en öl.
Vissa dagar är hon sminkad, hon har ansträngt sig och hon ler och skrattar.
Andra dagar är hon blåslagen. Hon ler inte, men hon möter blickarna som försöker dra sig undan.
Ännu en halvtimme senare är hon tillbaka, ännu en öl och sen förklarar hon att hon är klar hos oss för dagen.
"Snart öppnar systemet..."
Dagen har bara börjat, likaså hennes verklighetsflykt.
Seize the day.
"kyss ingen imorgon
du kan kyssa idag"
- Håkan Hellström - Himmel blå, himmel blå
Jag är expert på att skjuta fram saker.
Städa rummet. Jag tar det imorgon.
Ringa den där kompisen som jag inte träffat på år och dar. Oj, jag glömde visst bort det.
Berätta för alla dom nära att dom är det finaste som finns. No can do.
Och det här med att flytta från min mor, hur länge har jag skjutit på det nu?
Jag har tappat räkningen på antalet visningar jag har sprungit på, även om jag några fåtal gånger faktiskt har varit numero uno så har jag tackat nej innan det har blivit av på riktigt.
Men nu är jag ännu en gång etta, dock ska vi inte ta ut något i förskott eftersom det är en dag kvar tills tiden är ute, men lägenheten är den jag har pratat om i två år nu.
En etta på Söder, kokvrå och balle.
Kanske är det nu jag ska sluta vara rädd, sluta hitta alla nackdelar.
Ett deltidsjobb är ändå ett jobb och det är inga problem att hitta nåt nytt om jag nu bara skulle få arslet ur vagnen och skriva ett fint litet brev.
Andra klarar också plugg och eget boende trots taskiga inkomster.
Och vore det nu så att allt skulle skita sig så har jag ändå försökt och trots en del motgångar har jag på senare tid kommit fram till att allt löser sig till slut.
"Man har inflyttningsfest och rika kompisar" som en annan uttryckte det.
Frågan är hur många rika kompisar jag har men en sak som är säker är att jag har en mamma som bara skulle bli glad om hon fick tillbaka mitt sällskap efter en tids frånvaro.
Hoppas jag...
Laugh now, cry later var det ja.
Vetandet är bättre än ovissheten, hellre ett dåligt resultat än ingenting alls.
Det visar att man vågat testa.
Och hade jag inte skjutit på saker så hade inte historien om Affärsmannen behövt gå till historien som det mest tragiska och fegaste...
Hoffmaestro - Seize the day
Barn.
"I guess we're adults,
The question is, when did that happen,
and how do we make it stop?"
- Meredith, Greys Anatomy
När slutade vi att ta oss fram springandes?
När slutade vi att se världen genom ett barns upptäckande ögon?
Och när slutade vi tro att drömmar kan bli verklighet?
Att för en enda dag kunna se världen som ett barn ser på den vore en dröm, att med ett tandlöst leende kunna få hela världen att skratta.
Att ta sig fram med snabba fötter, antingen för att någon som vi vill hålla i handen går för fort eller för att vi måste få veta vad som döljer sig under nästa sten.
Att kunna somna in på kvällen i mammas famn och veta att ingenting kan göra en illa. Någonsin.
Trots att vuxenlivet är det man går och längtar efter, att inte behöva gå lägga sig när någon annan tycker att det är dags att göra det, att få se alla filmer på bio och att få åka alla karuseller på Gröna Lund, så blir man livrädd när man märker att man faktiskt kommit till den punkten där man själv bestämmer.
För nu måste man verkligen själv bestämma.
Men kanske ska man inte vara så jävla vuxen som man förväntas vara, att nyfiket ta reda på saker, "frågar man inget, får man ingenting veta", att upptäcka vad det är som får en att le, trots att leendet förhoppningsvis består av fler och jämnare tänder än för X antal år sedan...
Kanske ska man ta sig fram springandes, för att hinna göra så mycket som möjligt.
Även om man inte har en mamma som klappar en på huvudet tills man somnar.
Och man ska aldrig drömma om livet, man ska leva drömmen.
Hur klyshigt det än må låta.
Krig.
För självklart är det jag som löser situationen.
Idag var det nästan den dagen.
Eller ja..
Totalt inne i mina egna tankar noterar jag knappt värdetransportkillen som spatserar förbi min kassa med massa pengar i sin portfölj, efter nån hundradels sekund vaknar jag dock ur min dvala och inser att han eskorteras av fyra poliser beväpnande med vapen modell större.
Jag börjar fnissa.
Det är ju ändå män i uniform jag har framför mig!
Lika fort som dom kom är dom borta.
Efter mina män i uniform skuttar en kollega i polotröja fram och ler som ett litet barn på julafton:
"Hihih hohh ahhaha det var hela insatsstyrkan och allt! Hii hahaha hohoh! Dom hade en övning!"
Dagens äventyr avklarat.
Resten av dagen fick jag ännu en gång fråga mig varför jag ännu en gång arbetar på ett dagis för vuxna.
Sen åkte en snattare fast och det blev eld och lågor och rasistanklagelser hit och dit.
Jag fortsatte att drömma om män i uniform istället.
