lostpenpal

Det är så konstigt det där. När man läser det man skrivit och inte kan känna igen sig själv.
Som att se sig i spegeln och inte känna igen personen. Vi har redan pratat om det.

När jag mår bra har jag så svårt att förstå att jag mått dåligt en gång. Flera gånger. Att jag gråtit mig till sömns. Att jag hatat andra, hatat mig själv.
Men sen kommer den där känslan tillbaka. Då är det svårt att komma ihåg hur det är när livet vill skratta, när alla vackra ting finns i närheten.

Vackra pojkar, vackra män. Jag tänker inte på dom på samma sätt nu längre. Kanske är jag i en annan fas Kanske är jag mindre poetisk.

Nu tog orden slut.

Kan inte ni bara lämna ett ord när ni har läst något...?

För ibland känns det som det.
Som om man vore ett kryp. Och jag kryper ifrån det jag inte gillar.
När man inte orkar se det man själv utsatte sig själv för tidigare. Tillfälliga relationer. Du är så fin och jag älskar dig så men du orsakar sån ångest imorgon att jag inte orkar leva med mig själv.
Istället vill jag njuta av stunden jag har med dom jag känner. Dom jag vill vara med och skratta med. Skratta åt ibland.

Jag flyr när jag ser att det blir så. Ni bråkar och tror att ingen märker. Tysta ord som tär på er. Tär på oss.
Ni tar på andra som om det vore en lek. Låtsas att allt är bra. Fortsätter le.

Jag gav ett löfte den där snöiga nyårsnatten. Jag lovade mig själv att inte göra som jag gjort så många gånger förr.
I princip har jag hållt det löftet. Jag har inte gett bort mig själv i samma stil som jag gjort förr.
Det känns bra. Kanske lite ensamt men ändå bra.

"Du frågar mig vad kärlek är"
Han kan det där, han Jocke Berg. Även om det ofta verkar som att han slagit upp ett tiotal ord ur en ordbok och sen bara skrivit ihop en lite låt så vet han ganska många gånger vad han sjunger om.

Jag vet inte heller vad kärlek är. Ibland får jag för mig att jag vet, att jag känner och tror på det. Eller tror gör jag nog i vilket fall. Men den där känslan svalnar lika lätt som den fick mig att gråta tidigare. Senare känner jag mig bara lite korkar. Knäpp. Hur kunde jag känna så?

Flera gånger den senaste veckan har jag fått höra att mina vänner tvivlar på att jag kommer tillbaka från Piteå. Att jag där hittar den där mannen som botar min bottenlösa tristess när det kommer till kärlek och då kommer ägna mina framtida år i det kalla tysta landet högt upp.
Jag vet inte vad jag ska svara på det då.
För jag tror nog inte på det. Riktigt.
Kanske har jag övertygat mig själv om att jag inte kan bli kär eller att jag inte kan bli kär i någon som blir kär tillbaka. Någon som dras med i mitt fall.

Kanske har jag bara slutat leta, eller aldrig ens börjat leta.

Jag känner så fina par. Jag känner folk som fortfarande är så kära att man nästan kan ta på känslan. Men många av dessa vänner känner sig ändå fast. Dom har någon annan att tänka på och ta hänsyn till. Man kan inte bara släppa allt och gå.
Kanske blir det enklare med åren.

Plötsligt känner jag för att sitta på balkongen mitt i natten och röka. Och skriva.

Vi köpte cigariller mitt i natten. Paketet såg annorlunda ut och innehållsförteckning saknades och efter några timmars vindrickande på söders höjder kändes det som en bra idé.

Egentligen röker jag inte ens. Men ibland ser jag mig själv som en av dom där världsvana som med van hand tänder ännu en cigg och nonchalant blåser ut röken i ringar.

Det är nog inte riktigt så jag ser ut för resten av världen.

Det är svårt det där. När man inte riktigt känner igen sin spegelbild. När man förväntar sig att den som tittar tillbaka på en ska se annorlunda ut. Gladare eller med förväntansfull eller bara annoslunda till utseendet.

Jag drar inte ner röken tillräckligt långt ner i lungorna för att räknas till rökarna och filtret är lite för blött för att jag ens ska kunna lura mig själv.

Jag förstår inte varför det har blivit så svårt att skriva. Varför alla orden blivit för stora för att jag ska kunna hantera dom. Varför alla situationer blivit så oskrivbara.

Mest undrar jag varför jag gråter om kvällarna. När jag vet att jag är på väg åt rätt håll. När jag äntligen vet att jag har hittat rätt.
Varför envisas jag att oroa mig över onödiga saker. Det spelar ingen jävla roll om jag inte har bestick i nya lägenheten eller om mitt duntäcke i Stockholm får bytas ut mot en tillfällig filt i Piteå.

Ändå gråter jag så att det gör ont och jag kan inte få det att sluta när jag inte hittat anledningen till tårarna.
Jag begraver ansiktet i mina händer och jag vill skrika ut en osynlig smärta. Vad är det som gör ont?

Det är så konstigt allt det här. För jag mår så bra om dagarna, trots förvirring och mindre panikanfall lyckas jag hitta rätt och komma ihåg att allt alltid löser sig. Ändå kommer jag på mig själv med att smaka salt när mörket faller.

Jag andas in och ut och in igen, jag håller andan och påminner mig om att det kommer blir bra. Önskar att jag ska ha hittat orsaken imorgon.

Shit. Nu händer det på riktigt.
Jag flyttar om sex veckor.

Det är just nu som jag borde kunna skriva. Det är natt. Det är Kent. Det är min tid.

Det sista vettiga jag skrev var en essä om skrivblockering,om skribenter som tog sitt liv när skrivandet tog över. Det är inte där jag vill sluta, är det därför jag slutar skriva?
Eller har jag slutat känna?

För en vecka sen satt jag med nästan alla av mina bästa vänner och skrek att jag älskade dom, jag dansade mig svettig och skrattade mig hes. Jag drack påtvingad tequila och önskade att natten aldrig skulle ta slut.
På väg hem tog jag tag i en hand och hoppades att den alltid skulle vara där. Trygg och orubblig.
Sen dansade vi ifrån varandra men jag fortsatte att le.

Det är så många blandade känslor just nu.
Jag väntar på det där stora beskedet och jag försöker säga farväl även om det inte är dags än. Jag försöker andas in så mycket av deras lukt som möjligt för att kunna minnas när jag känner mig ensam. När jag ännu inte hittat hem,

Och jag börjar sakna människor jag inte saknat på länge, men jag känner ändå inte det jag en gång kände. Bara ett behov av närhet. Det var inte det jag kände då. För länge sedan. För ett år sedan.
Att tiden kan gå så fort.

Ser tillbaka och minns när ett spel blev till en lek som blev till en tävling som blev till fyllemess. Förstår att det ändå aldrig funkade men saknar ändå svaren som kom sporadiskt.
Nu har vi ändå någonting att prata om.