Sömn.
Jag kräver ingen sömn.
Min kropp skriker efter sömn, jag somnar på konstant på tunnelbanan, jag hallucinerar och gäspar mer än tillåtet. Ändå kan jag inte sova om nätterna.
Eller visst skulle jag kunna sova men när nätterna är min tid så är det svårt att bara lägga sig ner.
Under perioder har jag haft väldigt svårt för att somna. Timmar har gått åt till att vända och vrida på sig, så många saker att tänka på. Så många saker att glömma.
Och nu blev det så där igen. Här tog orden slut.
Min kropp skriker efter sömn, jag somnar på konstant på tunnelbanan, jag hallucinerar och gäspar mer än tillåtet. Ändå kan jag inte sova om nätterna.
Eller visst skulle jag kunna sova men när nätterna är min tid så är det svårt att bara lägga sig ner.
Under perioder har jag haft väldigt svårt för att somna. Timmar har gått åt till att vända och vrida på sig, så många saker att tänka på. Så många saker att glömma.
Och nu blev det så där igen. Här tog orden slut.
.
Att känna att man lever är fem ord som används så ofta men så sällan.
Igår promenerade jag hem längst Söder mälarstrand och jag kände mig hemma och jag kände mig levande. Jag tänkte att det här är en plats som jag skulle vilja visa någon annan. Ta med någon som betyder mycket för mig och säga att den här platsen är nog en av dom finaste jag känner till.
Sen jag slutade den där kursen som jag skrivit så mycket om, har jag knappt kunnat skriva. Nu trodde jag att jag kom igång men så ringde min telefon och plötsligt var det slut på ord igen.
Imorgon åker jag på min sjunde festival. Kanske finns orden där. Framför scenen, i tältet och på den platsen som är min sommar.
Igår promenerade jag hem längst Söder mälarstrand och jag kände mig hemma och jag kände mig levande. Jag tänkte att det här är en plats som jag skulle vilja visa någon annan. Ta med någon som betyder mycket för mig och säga att den här platsen är nog en av dom finaste jag känner till.
Sen jag slutade den där kursen som jag skrivit så mycket om, har jag knappt kunnat skriva. Nu trodde jag att jag kom igång men så ringde min telefon och plötsligt var det slut på ord igen.
Imorgon åker jag på min sjunde festival. Kanske finns orden där. Framför scenen, i tältet och på den platsen som är min sommar.
return.
När riktiga vänner ber en stanna kvar, då vill man åka bara för att man vet att man har någonting att komma tillbaka till. Någon att sakna och längta efter.
Pite.
Jag har smått börjat göra det. Börjat ställa in mig på att jag flyttar i höst.
I var och varannan mening blir det nästan hejdå och kanske börjar jag inse att jag inte kommer att träffa mina finaste vänner på ett tag när jag åker (jag tänker komma in). Och just när det nästan är så att jag åker, just då börjar jag tycka om dom ännu mer.
Jag skulle vilja krama dom hela tiden och nu tror jag faktiskt att jag gråter lite. Även om jag vet att jag måste åka, för min egen skull, och även om jag säger att jag inte längre har någonting att hämta i Stockholm så har jag ändå allt det som jag under åren byggt upp här. När jag skrattar så att det gör ont magen och folk tittar konstigt på oss, då undrar jag innerst inne om jag kommer att hitta någon som får mig att skratta lika hysteriskt när jag åker iväg. Finns det någon där uppe som bara kan säga ett ord och få mig att skratta hejdlöst? Finns det en axel där som jag kan luta mig mot och bara känna mig trygg? Finns det nån som jag kan skvallra med och finns det nån som älskar mat på samma sätt som jag? Finns det nån att ha Sex and the city-maraton med? Någon att beklaga sig över livets missöden med? Någon att ha misärsöndag med? Någon som skriver kärleksbrev på alla hjärtans dag (våga låta bli att skicka ett nästa år!).
Det kanske är ödet att Kent plötsligt spelar Våga vara rädd för att jag ska inse att det är nära nu. Jag kommer att åka. Men även om jag vet att ingenting kommer att vara sig likt när jag kommer hem så vet jag att jag just nu har några av dom finaste vännerna. Kanske har jag tagit för många förgivet för att kunna inse det bara. Det krävs en förändring för att inse.
I var och varannan mening blir det nästan hejdå och kanske börjar jag inse att jag inte kommer att träffa mina finaste vänner på ett tag när jag åker (jag tänker komma in). Och just när det nästan är så att jag åker, just då börjar jag tycka om dom ännu mer.
Jag skulle vilja krama dom hela tiden och nu tror jag faktiskt att jag gråter lite. Även om jag vet att jag måste åka, för min egen skull, och även om jag säger att jag inte längre har någonting att hämta i Stockholm så har jag ändå allt det som jag under åren byggt upp här. När jag skrattar så att det gör ont magen och folk tittar konstigt på oss, då undrar jag innerst inne om jag kommer att hitta någon som får mig att skratta lika hysteriskt när jag åker iväg. Finns det någon där uppe som bara kan säga ett ord och få mig att skratta hejdlöst? Finns det en axel där som jag kan luta mig mot och bara känna mig trygg? Finns det nån som jag kan skvallra med och finns det nån som älskar mat på samma sätt som jag? Finns det nån att ha Sex and the city-maraton med? Någon att beklaga sig över livets missöden med? Någon att ha misärsöndag med? Någon som skriver kärleksbrev på alla hjärtans dag (våga låta bli att skicka ett nästa år!).
Det kanske är ödet att Kent plötsligt spelar Våga vara rädd för att jag ska inse att det är nära nu. Jag kommer att åka. Men även om jag vet att ingenting kommer att vara sig likt när jag kommer hem så vet jag att jag just nu har några av dom finaste vännerna. Kanske har jag tagit för många förgivet för att kunna inse det bara. Det krävs en förändring för att inse.
