lostpenpal

"Nu ses vi kanske aldrig mer."

Kursen är slut och nu är den första och sista tequilan med klassen uppdrucken. Jag tror inte att vi kommer ses så mycket mer efter det här. Hur mycket jag än gillat vissa så har vi få anledningar till att ses när inte skolan säger åt oss att göra det.

Nu måste jag hålla igång skrivandet på nåt sätt bara. Kanske här. Kanske där.
Jag tänkte försöka ta tag i musiken igen, lyssna och känna och skriva. Mycket.

Vi får se hur det går.

Jag känner mig lite tom på ord just nu. Inte på det där hemska sättet som det varit tidigare. Utan på ett behagligt sätt.

En sista uppgift var en kursreflektion som vi skulle skriva i brevform.
Jag skrev ett brev till den där Sanna som satt på uppropet den 19 januari 2009.

"Hej Sanna!

Jag vet att du är nervös och du har rätt, den där snygga killen i hörnet är bög. Han kommer att bli en av dom bästa människorna du träffat hittills.

Nu tänkte jag skriva till dig och berätta om kursen, för jag har redan gått den. Eller imorgon är det dags för den sista föreläsningen och det här blir det sista jag skriver under denna kurs.

När tanten där framme säger att ni inte kommer att ha tid till någonting annat än skrivandet så ljuger hon. Men SNÄLLA, jobba inte halvtid bara för att du är girig och för att du vill vara snäll (om två veckor slutar du på VI och några dagar senare kommer du att börja jobba på VKG igen. Det låter sjukt men är helt sant.) Det är inga problem med att hinna jobba men du kommer att ångra dig för att du inte la ner mer tid på att skriva.

Tanten kommer även att rekommendera en tidig klassfest. Så att du vet är det du som håller i den. Göm alla glas och köp plastmuggar!

I början kommer du att läsa all kurslitteratur i rasande fart. Fortsätt med det istället för att bli lat som jag. Men stressa inte upp dig om du inte hinner läsa allt i tid. Det löser sig. Kom ihåg att göra anteckningar när du läser, det underlättar när du skriver din essä.

Nej, det är inte okej att börja skriva söndagkväll när inlämning är på måndag. Du kan inte skylla på jobb eller brist på inspiration. Snart kommer du att lära dig att det bara är en dålig bortförklaring när man är för lat för att ta tag i skrivandet.

Ta vara på alla idéer, sluta inte skriva i den där copiaboken som du har i jackfickan och stanna och skriv upp allt du kommer på. Även om det är mitt i rusningstrafiken i tunnelbanan. Du vill ju faktiskt kunna försörja dig på skrivandet i framtiden.

På tal om framtiden. Om ett tag kommer du att hata skrivandet och du kommer att säga att du vill sluta skriva helt och håller (ja, du blir inspirerad av Stefan Lindberg som också tänkte den tanken en gång i tiden. Sidospår igen, kräv mer respons på novellen!) sen kommer du att att ta tillbaka det påståendet lite och istället säga att du inte vill skriva någon roman och att du inte vill publicera dina texter och blablabla. Men jag vet att du ändå vill göra det. Håll hårt i den där pennan och släpp den bara för att kunna uppleva saker som du kan använda i skrivandet.

Efter någon månad på kursen kommer du att peaka. Du börjar på flera noveller men avslutar ingen. Kan du vara så snäll att du avslutar i alla fall en så att jag slipper göra det i sommar (då vi för övrigt kommer att vara arbetslösa).

I slutet av mars kommer du att känna att ditt skrivande har utvecklats. Nu har du vågat testa nya sätt att skriva och du vågar till och med lämna ut en kärleksnovell till din responsgrupp. Behåll den där känslan och fortsätt på samma sätt istället för att "hata skrivandet". Du måste kämpa lite för det är bittert att sitta här två månader senare och känna att man dalade lite väl mycket efter den där toppen.

Du hoppas ju på att den här kursen ska inspirera dig. Du måste själv ta tag i det. Söndagskvällarna dödar inspirationen och du kommer bara känna dig stressad och pressad.

Och du. Kan du inse lite tidigare att lägenheten inte ger nån inspiration. Miljöombyte är ordet du söker.

Klassfest har jag skrivit lite om. Ta tag i det oftare för ingen annan kommer att göra det och det är tråkigt att inse att man inte ens vet vilka i klassen som kan dansa.

Jag vet att jag har bett om många saker redan, men en sista innan jag rundar av. Hela klassen kommer att sucka högt inför uppläsningen i Svarta Lådan. Det kommer att bli bra till slut men ta på dig ledarrollen och visa vem det är som bestämmer. Se till att fylla lokalen för många av dina klasskompisar kommer att göra dig otroligt stolt och då vill du att hela världen ska få se resultatet. Och ansträng dig lite med din egna text. Det är pinsamt att läsa upp något som man skäms för när man har varit The Master över hela arrangemanget...

Alltså, mer fest, mindre jobb. Mer skrivande och mindre bortförklaringar.

Du kommer att hata kursen men ändå vilja läsa B-kursen, sen kommer du att vara glad över att du inte hoppade av när det var jobbigt.

En dag skriver vi den där jävla romanen!

P.S Mamma blir ledsen om du glömmer att bjuda in henne till Svarta Lådan."

Jag är klar med allt mitt skrivande nu.
Allting ligger sparat på mitt USB-minne och jag har dubbel- och trippelkollat att allting har rätt namn och rätt format.

Det känns så sjukt och så tomt.
Imorgon är det slut. Fem månader har gått sen jag satt i föreläsningssalen och hörde mitt feluttalade efternamn ropas upp.
Fem månader av skrivkramp och ångest. Av skratt och nya känslor.

Vad gör man nu?
Jag vill fortsätta skriva men vad skriver jag om nu?

Först låg jag i sängen och tänkte på alla dom där sakerna som jag skulle vilja göra och allting som jag borde göra.
Jag skulle vilja vara så där fnittrigt förälskad och jag skulle vilja vara omringad av bekanta som kedjeröker och dricker rödvin.
Jag borde skriva två sidor om ensamhet.

Men sen ville jag inte ligga i sängen längre, för min klocka ringde redan klockan åtta och nu var klockan redan så mycket mer. Då gick jag upp, och jag tog på mig en svart klänning, för jag har aldrig klänning på mig. Sen borstade jag tänderna och målade en eyeliner med en vinge, för jag lyckas aldrig med det men idag ville jag lyckas.
Kokade kaffe och drack det ur ett vinglas. Sen drack jag pepsi ur ett vinglas trots att jag sa åt mig själv igår att inte göra det.

Sen träffade jag en vän och vi stängde in oss i en lägenhet och drog för gardinerna och det blev så där mörkt och luften blev lite tyngre men exakt så där som man vill ha den.
Och vi kollade på Twin Peaks, ibland var vi tvugna att kolla mellan fingrarna. Ännu mera kaffe och på balkongen såg jag hur hon gjorde rökringar och pratade om att hennes pappa är dum i huvudet.

Sen satt vi där i mörkret och utanför är det mitt på dagen.
Och plötsligt är det kväll ute och jag kommer på att jag inte har skrivit om ensamheten men kanske kan jag göra det på natten när jag kommer hem.

Tydligen är alla mina klasskompisar pappor kändisar, musiker och skåderspealre hit och dit.
Min kusin kör som förband till Flo Rida i sommar.

Själv... Ja, jag har precis blivit klar med min essä med hjälp av lite marginaländringar.
Bara 3 sidor och en litteraturlista ifrån godkänd!

Den senaste tiden har jag trott på väldigt lite.
Bara sånt man kan mäta kan jag förstå som Jocke Berg säger.

Allra minst tror jag på mig själv.
Jag hade den där perioden när jag mådde dåligt, jag vet inte om nån förstod att det var så. Men jag var ett vrak, inombords. På sätt och vis fick jag upp mig själv til ytan igen men det blev liksom aldrig så där bra som det någon gång har varit.
Mycket beror nog på kursen, jag har insett att en av dom få saker som jag velat satsa på och som jag gillat att göra, kanske inte är min grej. Det tär när man kommer fram till sånt.
Samtidigt är det en hel del andra saker som har hänt, ingenting är som förut och jag vet inte hur jag ska se på det. Vissa saker vill jag bara släppa, andra vill jag fly ifrån.

Det mesta vill jag nog fly ifrån.

Ibland känner jag mig elak när jag säger att jag inte har någonting att hämta i Stockholm. Jag är färdig här.
Den senaste tiden har jag stått och trampat på samma ställe, grävt mig djupare ner i någonting som jag inte uppskattar. Står jag kvar på samma plats så kommer jag aldrig komma upp igen.

Det tär när man inte längre kan prata med någon som tidigare varit källan till timmars tjatter.  Det tär när man ser vilka val folk gör. 

Det känns som att jag är fången i mig själv, i lägenheten jag bor i, i staden jag lever i.
Det värsta är att jag inte är säker på att jag lever som jag vill. Eller jag vet att jag inte gör det.

Det dummaste jag skulle kunna göra nu är att hoppa av kursen, jag måste klara av det. Jag gillar inte att ge upp.
Men jag gillar inte heller att gråta för att jag skriver.
Jag vill skriver hellre för att jag gråter. 

Jag behöver en besatthet, ett kall, någonting som lyfter min röv ur soffan och den slentrian jag fastnat i.
Ingen tycks vara lika kul som förut, ingenting lockar och jag skulle kunna sova bort dagarna.

Skrivandet är inte lika kul längre, jag får inte sagt det jag vill ha sagt. Och oftast har jag ingenting att säga.
Det suger.

Responsen känns så där, jag vill inte längre skriva nån bok. Jag vill inte ens försöka skriva någonting som jag skulle kunna försöka sälja in.
Jag sa det högt idag, tydligen var det inte bra att ge upp.
Men jag har inga förhoppningar, det är inte kul. Jag orkar inte satsa på det.

Jakten på en beastthet kan börja.

Jag vet inte om jag gör det för din skull eller för min skull.
Eller för vår skul.

Nu känns det som att det är som vanligt, som dom där nätterna när vi satt uppe och pratade. När du berättade saker.
När jag lyssnade.

Jag berättade om dig för någon idag, jag sa som det var.
Men det känns nog inte bättre, jag blev bara argare på andra saker.

Får jag fråga hur du lyckas?
Hur kan du slita min blick ifrån allt annat?
Jag vill inte att du ska vara vacker, för det är du inte. Du är inte det.

För jag vill inte.