lostpenpal

Jag förstår inte varför det har blivit så svårt att skriva. Varför alla orden blivit för stora för att jag ska kunna hantera dom. Varför alla situationer blivit så oskrivbara.

Mest undrar jag varför jag gråter om kvällarna. När jag vet att jag är på väg åt rätt håll. När jag äntligen vet att jag har hittat rätt.
Varför envisas jag att oroa mig över onödiga saker. Det spelar ingen jävla roll om jag inte har bestick i nya lägenheten eller om mitt duntäcke i Stockholm får bytas ut mot en tillfällig filt i Piteå.

Ändå gråter jag så att det gör ont och jag kan inte få det att sluta när jag inte hittat anledningen till tårarna.
Jag begraver ansiktet i mina händer och jag vill skrika ut en osynlig smärta. Vad är det som gör ont?

Det är så konstigt allt det här. För jag mår så bra om dagarna, trots förvirring och mindre panikanfall lyckas jag hitta rätt och komma ihåg att allt alltid löser sig. Ändå kommer jag på mig själv med att smaka salt när mörket faller.

Jag andas in och ut och in igen, jag håller andan och påminner mig om att det kommer blir bra. Önskar att jag ska ha hittat orsaken imorgon.