detta fält måste varenda jävla gång fyllas i
Det sista vettiga jag skrev var en essä om skrivblockering,om skribenter som tog sitt liv när skrivandet tog över. Det är inte där jag vill sluta, är det därför jag slutar skriva?
Eller har jag slutat känna?
För en vecka sen satt jag med nästan alla av mina bästa vänner och skrek att jag älskade dom, jag dansade mig svettig och skrattade mig hes. Jag drack påtvingad tequila och önskade att natten aldrig skulle ta slut.
På väg hem tog jag tag i en hand och hoppades att den alltid skulle vara där. Trygg och orubblig.
Sen dansade vi ifrån varandra men jag fortsatte att le.
Det är så många blandade känslor just nu.
Jag väntar på det där stora beskedet och jag försöker säga farväl även om det inte är dags än. Jag försöker andas in så mycket av deras lukt som möjligt för att kunna minnas när jag känner mig ensam. När jag ännu inte hittat hem,
Och jag börjar sakna människor jag inte saknat på länge, men jag känner ändå inte det jag en gång kände. Bara ett behov av närhet. Det var inte det jag kände då. För länge sedan. För ett år sedan.
Att tiden kan gå så fort.
Ser tillbaka och minns när ett spel blev till en lek som blev till en tävling som blev till fyllemess. Förstår att det ändå aldrig funkade men saknar ändå svaren som kom sporadiskt.
Nu har vi ändå någonting att prata om.
Svar: Det låter som en himla speciell plats. Jag har också en sån speciell plats som jag kallar min. Den uppskattar jag himla mycket!
Mitt skrivande går i vågor. Men på något sätt har den här bloggen tvingat mig att skriva även fastän det känns som att jag inte kan. För jag vet att det finns de som klickar sig in här varje dag och vill läsa något. Det har blivit en del av min motivation. Annars brukar jag mest vänta in skrivandet, leva och leva tills dess jag hittar något som jag känner lust att skriva om.
Jag hoppas du hittar tillbaka till skrivandet snart.
Grattis! Nu skaffar du dig boende på Ankars fort som attans (www.pitebo.se) eller Bäckgatan (www.lindbacks.se om det redan är slut på lediga lägenheter på Ankars) och börjar preppa för tre, förhoppningsvis, lärorika, roliga, sorgliga, underbara år uppe i Piteå.
Och som sagt, funderar du över något, stort eller litet, maila mig eller skicka en kommentar på min blogg.
