Bra igen?
Imorse hade jag fått ett mail av min bror.
Vi har inte setts på säkert 6-7 år, sist jag träffade honom var en julafton när jag gråtandes satte mig i en taxi för att åka hem till honom.
Han är trots allt världens bästa bror och nu ska vi börja köra cross tillsammans.
Samtid.
Varför är vi så ovilliga att leva i nuet? I det som just nu är samtiden?
Vi grubblar över det vi gjort och pensionssparar för äldre dagar och någonstans där emellan glömmer vi bort idag.
Carpe Diem och "lev varje dag som om det vore din sista" ar blivit klyschor som bara dagdrivande slackers strävar efter. Vi andra förbannar oss själva för att vi inte tog tag i situationen och frågade om numret till den där snygga killen, eller tjejen, på Ica och vi är livrädda för hur våra handlingar påverkar framtiden.
När en bekant till mig gick bort slets jag från en skev verklighetsuppfattning som byggde på att allting skulle bli bättre snart, bara jag väntade lite till så... Själv gjorde jag ingenting åt situationen utan levde på hoppet om att allt skulle bli bra med tiden.
Han var 22 år gammal och levde varje dag som om det hade varit hans sista, det var kanske en av anledningarna till att han stupade ung, men på vägen fick han åtminstone uppleva livet..
Han fick mig att inse att det inte bara går att drömma och vänta på framtiden.
Det går inte att bygga livet enbart på framtidsvisioner, händer det något oförutsett så spelar det ingen roll att vi har planerat att vara lyckliga och rika om 25 år.
Jag menar inte att man ska sluta drömma eller att man huvudlöst ska säga upp sig från jobbet när dagens impuls säger åt en att åka till Indien och öppna en vägkrog. Bara att man då och då ska vara klyschig och fånga dagen, se vad man kan göra med den och inte med framtiden. Sluta grubbla på det man gjort och inte kan ändra på, sluta fega ur av rädsla för konsekvenserna.
Rätt som det är så låter ödet oss spela, då står den där killen från Ica vid ett övergångsställe, kan vi reglerna så ber bi om numret annars blir vi bänkade med en enda tanke i huvudet: "vad har hänt om jag tagit tillvara på stunden."
Nu behöver jag er hjälp folks, kan detta läsas upp för cirkus 100 pers? Vad saknas? Vad är för mycket? Suger den apdase från början till slut?
Hellre att ni anonyma alkoholister är ärliga än att jag blir utbuad ur The Black Box.
Snart
Det här är en av anledningarna till att jag inte klarar av att vara själv, jag är rädd för att vara ensam med mina tankar och känslor.
Det spårar ut lite.
Resultatet blir en jävla massa skriveri, men jag blir förtvivlad och ännu mer förvirrad.
Jag skärper mig. Snart.
Tills dess.
Vad vill ni läsa? Misslyckade försök till dramatiska vardagsbetraktelser? Mina hemliga dagböcker? Om mina försök till sociala expriment? Halvfärdiga noveller?
Sanningen om livets mening kanske jag kan bjuda på...?
Terapipromenad.
Innan det skrev jag på två noveller, en krönika och redigerade en färdig novell.
Nu är min hjärna tom, jag har träningsvärk i låren och jag känner att det här kan bli den första natten på länge som jag sover riktigt jävla bra, utan att vakna av sömnparalyser, sjuka drömmar eller saker som jag får för mig att jag måste göra mitt i natten.
Idag kan jag inte glädja er med något skrivande.
Grannar.
Två sekunder ser jag grannen.
Naken.
Det hela blev mycket intressant, som ett roligt spel, jag försökte se så mycket som möjligt och samtidigt som jag försökte synas så lite som möjligt. Det blev ett vilt hoppande i soffan och ett flickigt fnittrande i telefonen, kan garantera att jag var högröd i ansiktet också.
Det roliga tog slut när han tog på sig en tröja och släckte ljuset.
Varför jag skriver det här nu, (nej, jag vill inte försöka säga att jag är ett pervo. Det är jag inte. Jag har bara umgåtts med folk som uppskattar att prata om pony play och prostituerade pingviner.) jag skriver det här nu eftersom jag kom på mig själv med att öva in Alcazar-movesen och förbättra min hiphop-attityd lite.
Ser jag in till honom så borde han logiskt nog se in till mig.
Som tur är har jag inte varit naken under mitt dansande.
Idag.
Perioder.
Lagom finns inte. Och ofta rycks jag mellan motpolerna med några millisekunders mellanrum.
Det är då jag själv inte riktigt hänger med.
Ena stunden vill jag bara vara med mig själv, jag är trött på människor och vill helst spotta alla i ansiktet. En sekund senare vill jag bara umgås med alla jag någonsin träffat, ringa alla jag någonsin pratat med och sms'a till vartenda nummer i min telefonbok.
Sen slits jag iväg igen och kan inte bestäma mig för om jag vill eller inte.
Jag känner mig själv så pass väl att jag vet att det här snart går över, att jag snart inte är övertygad om att jag måste bortbortbort nununu, att jag snart kan le som jag brukar.
Men det är så svårt att kombinera ett behov av att prata av sig med ett förakt mot allt och alla.
Just nu vill jag prata.
Osagda ord.
När isberget dränker mig i tankar.
Det som finns på ytan är bara en bråkdel av det som finns under.
Kanske var det bara mitt undermedvetna, min vilda fantasi och en snefylla som fick mig att se saker som fick mig att ta min jacka och gå.
Kanske hände ingenting på riktigt.
Men kanske hände det.
En obehaglig tystnad tyder på att allting inte är rätt, men är det jag som vänder ryggen till och försöker kväva det som jag inte vill se, inte höra?
När tystheten ligger tung och när man vet att ju längre den gör sig hörd och obemärkt hindrar oss från att säga det vi vill, fråga om sånt som vil vill veta. När vardagligt prat knuffar undan den men ändå lämnar plats för dom innersta tankarna.
Hur ska jag veta om jag inte får veta, men vill jag veta? Vill jag att någonting som nu känns bra igen ersätts av något som kan förstöra, förgöra det som långsamt byggts upp.
Kanske måste jag bespara mig själv och någon annan sanningen, hur hårt det än må vara för mig att höra så måste det vara ännu svårare för någon att ge en röst till dom osagda orden.
Egentligen.
Egentligen.
Mina två senaste noveller handlar båda om mer eller mindre misslyckade författare med ännu mer misslyckade förhållanden.
Varför skriver jag om sådant?
Jag är, eller har, varken eller.
Misslyckad författare, först måste man väl bli författare.
Ge mig ett ämne, en titel eller helst av allt en låt.
Jag behöver ny musik.
Schlager.
Och skulle Caroline Af Uglas inte vara så jävla ful så skulle jag högt och stolt sjunga med i hennes låt.
Trots att jag innerst inne inte vill.
Jag är inte sån.
Så nu stoppar vi pekfingrarna i öronen, dricker ett glas vin till och väntar på Alcazar.
Bläh.
Förvirrad.
Rädd.
Den sista tiden har jag känt att allt som tidigare varit tryggt, inte längre finns. Att telefonsamtal inte blir ringda att sms inte skickas att skratt inte skrattas och att ingenting längre är som det ska.
Det känns som att jag förlorar det gamla men att jag inte riktigt har kommit in i det nya än, jag går vilse igen och förstår inte hur jag ska reda ut saker när allting bara blir arga ord och blöta kinder på Hornsgatan.
Och jag faller.
Jag vill fortsätta fnissa åt folk som ramlar i rulltrappor, jag vill äts glass tills vi spyr och prata om allt som hänt, jag vill se en skräckfilm genom fingrarna och tillsammans utmana ödet och gå genom källaren för att sen skratta åt hur larvigt det är.
Men vad är hållbart när allting går sönder, när allting faller bit för bit och när jag ibland vill bädda ner mig under mitt täcke och glömma bort omvärlden.
Jag vill att allting ska vara så som jag alltid önskat att det ska vara.
När det gör ont att vara nummer två, när ingenting är som jag skulle vilja och när jag hoppas men ändå inte tror.
Förbannar mig själv när jag är dum nog att hoppas på något omöjligt.
Vad gör man när försöka inte duger, när man inte längre ens försöker när det till slut kommer en återvändsgränd, blir man lycklig av att gå tillbaka till det som varit, det som bara fått dig att snubbla den senaste tiden.
Eller utmanar man allt och klättrar över när man ändå tror att det som händer är att man faller och slår sig.
