Kärleksskulder.
Någonstans bland högar av handskrivna texter och böcker att läsa försvinner tiden och tankarna som jag lovat bloggen.
En grön lönespec trillade ner genom brevlådan idag, min plan om en rik helg gled genom fingrarna när dag Lön flyttats fram till på måndag men som ett ljus i mörkret meddelar CSN att en hel hög med lånade pengar väntar på att bli spenderade.
Men egentligen, är en skuld i pengar någonting att oroa sig över, när jag får göra någonting jag vill göra, när jag får utvecklas och lära känna mig själv och nya människor.
Trots min brist på romantiska egenskaper så har ord som vacker och förälskad cirkulerat i mitt tänkande, inte för att jag blivit kär, för det kan jag inte, men för att jag på nåt sätt fallit i kärlek i tillvaron.
Jag längtar faktiskt efter att få åka tillbaka till skolan när jag är på väg hem, jag älskar att ligga vaken på nätterna och spela Sex and candy på låg volym samtidigt som jag skriver, mest nonsens, men ibland en rad som jag kan få till något som till och med jag själv kan tycka om och framförallt njuter jag av att inte behöva gå upp på morgonen för ännu en dag på ett jobb som bara snor all min livsglädje och energi.
Jag har ett tålamod som räcker och blir över, om vi bortser från när jag ensam ska sätta ihop möbler från ikea, men när jag kliver in genom dörrarna till den platsen som jag valt att kalla för mitt jobb i åtta månader så försvinner allt.
Tålamodet, glädjen, hoppet för mänskilgheten och speciellt energin.
Och snart är det Markus.
P3 Guld
P3 Guld slår Grammisgalan med hästlängder, det eller så har svenska folket tagit sig i kragen och insett vad musik är.
Nej, EMD är inte musik, inte utan huvudlös fylla i alla fall.
Trots att Hellström kammar hem massa röster som han inte förtjänar så skrek jag av lycka när min älsklings Markus fick avbryta sin magsjuka för att äntligen hämta hem priset för årets låt, att sen rösttjuven snodde priset som årets artist från Hello Saferide och för årets liveakt från familjen så är jag ändå hyffsat nöjd, även om fröken Maggio borde ha fått årets hiphop/soul.
Kombinationen Annika, Markus och Detektivbyrån gav mig gåshud och avslutnignen med Timbuk påminner mig om att det snart är festivalsommar igen.
Kreativt.
Jag överlevde första dagen.
Och jag har goda förhoppningar, det kommer blir bra.
Utöver en gruppuppgift a lá "Lär känna varandra på en fotoutställning" så ska vi om en vecka ha med oss en gammal (eller ny..) text som antaligen ska läsas upp och bedömas.
Plötsligt blir alla mina gamla texter så små och bleka eller för personliga och skrämmande, jag är rädd för att alla andra ska vara sjukt duktiga och att jag kommer in som en wannabe författare som klarat sig på lite för mycket dagdrömmar och synonymer i Word, samtidigt känns det som att det är för tidigt att spotta ur sig en allt för personlig text, att berätta om en överdriven kärlekshistoria utan lyckligt slut eller om bittra stunder och sura tankar är att visa för mycket på för kort tid.
Vart finns det perfekta mellanläget, det där som kallas lagom?
Jag antar att jag inte är lagom, jag är för mycket eller för lite. Att det är lite av allt eller inget...
"But though I'm good with words, I've never been good with words"
Och jag har goda förhoppningar, det kommer blir bra.
Utöver en gruppuppgift a lá "Lär känna varandra på en fotoutställning" så ska vi om en vecka ha med oss en gammal (eller ny..) text som antaligen ska läsas upp och bedömas.
Plötsligt blir alla mina gamla texter så små och bleka eller för personliga och skrämmande, jag är rädd för att alla andra ska vara sjukt duktiga och att jag kommer in som en wannabe författare som klarat sig på lite för mycket dagdrömmar och synonymer i Word, samtidigt känns det som att det är för tidigt att spotta ur sig en allt för personlig text, att berätta om en överdriven kärlekshistoria utan lyckligt slut eller om bittra stunder och sura tankar är att visa för mycket på för kort tid.
Vart finns det perfekta mellanläget, det där som kallas lagom?
Jag antar att jag inte är lagom, jag är för mycket eller för lite. Att det är lite av allt eller inget...
"But though I'm good with words, I've never been good with words"
Annika.
Det finns en anledning till varför hon blev årets textförfattare.
Det är ingen hemlighet att Annika är ett geni, det spelar ingen roll om det är Säkert!, Hello Saferide eller Krunegård som står vid hennes sida.
Frågan är bara hur hon kan känna mig trots att vi aldrig träffats.
Okej att titeln är 2008 men en siffra hit eller dit och Annika är ändå steget före men som vanligt sjunger hon mina ord.
But though I'm good with words, I've never been good with words
Jag kan skriva men inte när jag vill, jag kan skriva men jag kan aldrig berätta.
Tanken är att det ska bli ändring, rödvinet och solen på balkongen är nära nu.
But all I know is there's something new this year
All I know is there's something new real near
Året har bara börjat men jag vet att det här är Året, det är nu det ska hända.
Det mesta är fortfarande nytt och oklart, knappt bestämt och ännu mindre säkert är hur det kommer att se ut.
Men jag vet att det är nytt och jag vet att det kommer bli bra.
I took a train that took me north
...
But a cold wind is always better than a cold voice
Den finaste egenskapen är att kunna glädjas över någon annans lycka, att för en kort stund svälja avundsjukan eller den egna bitterheten och bara vara glad för att någon annan är överlycklig.
Jag vet vad jag vill och jag har kämpat för det, även om jag väldigt ofta kan vara lite för lat eller snarare seg, men jag vet ändå vad jag vill och vart jag ska och när jag kommit så långt så vill jag att alla ska veta det, det räcker med ett grattis men en ständigt vänd rygg eller ett "Men det är synd om mig" får mig bara att vilja komma närmare mitt mål med ännu större kliv.
I'll walk into the shop where you work, it is a shop that kills you slowly
There'll be no blood but another shirt on a hanger will still behead you
Det sista som lämnar människan är hoppet, men hoppet om mänskligheten förlorade jag redan för flera månader sedan.
Mitt mål var att överleva året ut, 2008. And so I did.
Och snart hänger min blåa skjorta på en galge. (Okej, förutom dom få extra timmar som jag ska jobba...)
Soundtrack of 2009
Spotify
Det är ingen hemlighet att Annika är ett geni, det spelar ingen roll om det är Säkert!, Hello Saferide eller Krunegård som står vid hennes sida.
Frågan är bara hur hon kan känna mig trots att vi aldrig träffats.
Okej att titeln är 2008 men en siffra hit eller dit och Annika är ändå steget före men som vanligt sjunger hon mina ord.
But though I'm good with words, I've never been good with words
Jag kan skriva men inte när jag vill, jag kan skriva men jag kan aldrig berätta.
Tanken är att det ska bli ändring, rödvinet och solen på balkongen är nära nu.
But all I know is there's something new this year
All I know is there's something new real near
Året har bara börjat men jag vet att det här är Året, det är nu det ska hända.
Det mesta är fortfarande nytt och oklart, knappt bestämt och ännu mindre säkert är hur det kommer att se ut.
Men jag vet att det är nytt och jag vet att det kommer bli bra.
I took a train that took me north
...
But a cold wind is always better than a cold voice
Den finaste egenskapen är att kunna glädjas över någon annans lycka, att för en kort stund svälja avundsjukan eller den egna bitterheten och bara vara glad för att någon annan är överlycklig.
Jag vet vad jag vill och jag har kämpat för det, även om jag väldigt ofta kan vara lite för lat eller snarare seg, men jag vet ändå vad jag vill och vart jag ska och när jag kommit så långt så vill jag att alla ska veta det, det räcker med ett grattis men en ständigt vänd rygg eller ett "Men det är synd om mig" får mig bara att vilja komma närmare mitt mål med ännu större kliv.
I'll walk into the shop where you work, it is a shop that kills you slowly
There'll be no blood but another shirt on a hanger will still behead you
Det sista som lämnar människan är hoppet, men hoppet om mänskligheten förlorade jag redan för flera månader sedan.
Mitt mål var att överleva året ut, 2008. And so I did.
Och snart hänger min blåa skjorta på en galge. (Okej, förutom dom få extra timmar som jag ska jobba...)
Soundtrack of 2009
Spotify
Drömstart.
Jag sa att 2009 kommer bli ett bra år.
Nu börjar det där som jag har drömt om, jag har precis skickat in min ansökan till CSN och om ett halvår är jag skuldsatt upp till öronen men vad gör det när jag får göra någonting som jag verkligen vill, någonting som jag drömt om och något som jag hoppas väcker alla dom där känslorna som ligger gömda.
Jag kom in på Kreativt skrivande A.
Nu ska vi försöka väcka den här bloggen till liv.
Vi kan börja med att vara missnöjda över Grammisgalan, alla priser förutom årets textförfattare gick till fel person.
Annika Norlin var den som verkligen förtjänade sitt pris.
Nu börjar det där som jag har drömt om, jag har precis skickat in min ansökan till CSN och om ett halvår är jag skuldsatt upp till öronen men vad gör det när jag får göra någonting som jag verkligen vill, någonting som jag drömt om och något som jag hoppas väcker alla dom där känslorna som ligger gömda.
Jag kom in på Kreativt skrivande A.
Nu ska vi försöka väcka den här bloggen till liv.
Vi kan börja med att vara missnöjda över Grammisgalan, alla priser förutom årets textförfattare gick till fel person.
Annika Norlin var den som verkligen förtjänade sitt pris.
2008.
2008.
Året då jag hann få en fast heltidsanställning, få sparken, få ett jobb när jag var ute och handlade.
Året då jag hade en leverskadande festivalsommar med vampyrer och moshpits.
Året då jag tog mitt pick och pack och flyttade från mor.
Januari and runnin'
Efter ännu en misslyckad nyårsafton tillbringar jag dagarna på VKG och räknar ner tills min vapendragare tar sin ständigt sjuka kropp och blir anställd, sen går tiden till bokningar och dåliga sexskämt, spring i trappor och ständiga besök hos "Han med ögonen" på Statoil.
Plötsligt ska jag tydligen ha ägnat en Tequilakväll i sällskap med en arbetskompis, det man inte kommer ihåg har en annan hittat på, en schlagerkväll hos Toni slutar med att Hon med håret och han som tidigare var känd som Snyggvictor träffas utanför Konsum och plötsligt är vi inte längre anställda hos företaget Fantastiskt.
En kort tid som arbetslös och plötsligt hittar jag mig själv i kassan på Vi, fortfarande med hopp om mänskligheten och med träningsvärk i benen efter allt för många nattliga cykelturer till Bromsten för att underhållas av det nya kärleksparet plus Patrik.
Al Fadji-skämt och vin. Blink med John Dahlbäck och för höga hastigheter med bajsmobilen...
Festivalsommaren startar med rehab, en långhelg med "jobb" i Norrnäs slutar med A walk Down Memorylane och rap-tävling i bastun..
Hultsfred blir nästa stop.
I en bil som inte ens skulle bli godkänd i en kontroll i norra Uzbekistan lastas för mycket saker, en trasig stereo och en Sanna som underhåller sig själv med polkashots och öl..
Väl framme kör någon in i en bil och jakten på en hårnål leder till att Camp Morrn Morn vaknar till liv, all väntan och köande späds ut med mer öl och när tältet äntligen är uppe och Spurre funnen är någon redan tankad för flera festivaler framöver.
TIngsek får mig att falla i kärlek, Familjen får mig att vilja dansa mig svettig men en allt för onykter blondin tvingar mig tillbaka till campet och lilla Säkert! fyller Hawaii på sitt egna sätt.
Pest eller Kolera skrämmer den stackars killen som var modig nog att följa med oss till Hultsfred, av någon anledning träffade vi inte honom mer innan det var dags att åka hem.
Minttu och Jag har aldrig, en trasig luftmadrass och frågan om vem som egentligen bet först.
Huvudsaken är att det faktiskt var jag som bet först.
Punkt.
En snabb visit hemma för att byta packning och sen bege sig ut på östersjön för att hitta till en stuga på Åland som var midsommarfirandets hållplats.
Ännu mera Minttu, ett rum fullt av chips och en säng utan sängkläder.
Enligt tradition var det meningen att jag skulle hålla tyst under midsommar med tanke på att rösten blev kvar i Hultsfred, men har det någonsin hindrat den kraxande kråkan?
Tjejsnack på ett köksgolv, en lyhörd stuga och med snackets huvudperson bakom en papperstunnvägg...
Ännu en vänding hemma i dörren och sen vidare till Borlänge och Peace & Love, i sällskap med tre pojkar som bara var ute efter klamydia...
Från start var vi ovänner och efter att fått hjälp att sätta upp tältet skiljdes vi åt för att knappt ses innan det var dags att åka hem igen, istället var Thug Life ännu en gång min festivalbästis.
Manu Chao och Hoffmaestro bjuder till totalröj, Veronica Maggio ger mig låten som skulle kunna vara skriven av mig, om jag vore ett geni.
Kent får mig att bli en totalfjortis och campgrannarna fnissar åt att jag gråter som ett barn.
Något nyktrare än Hultsfred, något galnare människor än Hultsfred. Av någon anledning drogs alla freaks till Thugs camp.
Puke boy levererar den absolut fullaste människan på festivalen, han spyr hängandes i en grind, knäar nästan sin lunch och försvinner sedan krypandes..
Busta Rasta kommer med matlåda mitt i natten, raggar på Theo och går hem för att hämta sin hund för att rädda sällskapet från Anabolic dude som river stängsel.. Busta hamnar efter en duell med polisen antagligen i en mindre bekväm cell.
Och jag antar att jag sista natten på P&L förväntas aggera homeless shelter...
Som sista stop för sommaren väntar Arvika.
Aldrig har så många trasiga människor trängts på så liten yta.
Live blow jobs, bögsex och lustgas hör tydligen till vardagen.
I sällskap med någon med allt för långa hörntänder vill jag egentligen dansa till Kate Nash och gråta till Kent, men jag låter bli.
Istället handlar jag på systemet iklädd bikini, för första och sista gången..
Pojken med silvertejpen lagar och bygger, en storm blöter ner allt och alla och sista dagen är hemhemhem den enda tanken.
Facebook-irritation och en tjejkväll som börjar med fyllekäk och tre liter vin, och som slutar med ett tappert försök att komma in på ett uteställe för att sen bli barnsligt glad över en cykelskjuts.
Plötsligt ska en bästa vän flytta till Finland och jag planerar både en och två festivalen till.
Jag biter mig själv i tungan för att inte säga något ärligt till någon som istället säger exakt samma sak till mig, jag bankar inombords mig själv i huvudet och beklagar mig över min feghet.
En halvt planerad bag-in-box-kväll slutar med vild schalgerdans omringad av bögar och drag queens och avslutas sen sovandes på en soffa i Rinkeby.
Någonstans här finner jag mig själv som bitterfittan bland Parträskets offer, mina ögon skådar bara par efter par och varenda en har av någon anledning drunknat.
Post-sommardepression och bitter är ledorden.
Falska leenden i kassan men så en dag står han där.
Affärsmannen som gjorde min dag, ödet låter mig spela och jag väntar på rätt tilfälle.
Jag lovar mig själv att jag nästa gång ska ta tag i det här.
Vid något tillfälle tar jag tag i skräpmatsdieten och börjar mina dagar med att springa, något piggare, mycket svettigare funderar jag även på att lägga in mig själv på fyllemessrehab.
Sommarens sista utekväll och jag hittar ännu en gång en taxichaffis som blir min bästis, han berättar om sitt dubbelliv som innehåller en fru, ett par barn och hemliga söndagsäventyr till Patricia.
Men han gör det klart för mig, det är alltid han som tar...
No comment.
Efter en kväll av pingisturneringar och tequila med norrlänningar ger ödet mig en sista chans.
En sen bakislunch senare tar någon tag i min arm, någon är bland det vackraste jag sett och denna någon är Affärsmannen.
Min chans att äntligen fråga. Ta tillfället i akt.
Min sista chans.
Ödet låter mig spela spelet.
Men jag kan inte reglerna.
Någon berättar en hemlighet.
En svacka drar ner mig och ingenting känns roligt, en kylig höstvind gör sig påmind.
Onödiga gräl och onda tankar.
En önskan om att göra många saker annorlunda och hundratals tankar om hur livet vore lättare om man tagit steget ut till Piteå.
Att vilja så mycket att man till sist inte vill något alls.
Framtidsångest.
Pengabrist.
Livslust.
Att vilja göra allting men att till slut inte göra någonting eftersom man inte vet vart man ska börja.
Förtvivlad.
Världens bästa mamma får tolv rosor för att hon förtjänar det, för att förtjänar så mycket mer.
Lilla mamma.
Jag hittar mig själv ledsen på en klubb, snurrar runt utan att hitta ett enda bekant ansikte.
Tanken är att åka hem men en speciell låt får mig att svänga om och svänga runt på dansgolvet.
Fuck you all är den enda tanken.
Höstdeppen kommer ikapp, sommarens laugh now cry later äter upp mig, spottar ut mig, hålögd och känslomässigt avstängd.
Jag sover inte på nätterna, jag ligger i en dvala och drömmer konstiga drömmar.
Ett ljus i mörkret och jag skriver på kontraktet för MIN lägenhet.
Ett december tillbringat på IKEA och på jobbet, en spårad personalfest och en nyårsafton som slutar med att jag bestämmer för att äntligen göra slut med alla energitjuvar.
Jag är äntligen hemma, och jag är lugn.
2009 kan bara bli bra.
(Ev. stavfel och onödiga bokstäver ber vi om ursäkt för. Men Word fungerar inte och jag orkar inte läsa...)
Året då jag hann få en fast heltidsanställning, få sparken, få ett jobb när jag var ute och handlade.
Året då jag hade en leverskadande festivalsommar med vampyrer och moshpits.
Året då jag tog mitt pick och pack och flyttade från mor.
Januari and runnin'
Efter ännu en misslyckad nyårsafton tillbringar jag dagarna på VKG och räknar ner tills min vapendragare tar sin ständigt sjuka kropp och blir anställd, sen går tiden till bokningar och dåliga sexskämt, spring i trappor och ständiga besök hos "Han med ögonen" på Statoil.
Plötsligt ska jag tydligen ha ägnat en Tequilakväll i sällskap med en arbetskompis, det man inte kommer ihåg har en annan hittat på, en schlagerkväll hos Toni slutar med att Hon med håret och han som tidigare var känd som Snyggvictor träffas utanför Konsum och plötsligt är vi inte längre anställda hos företaget Fantastiskt.
En kort tid som arbetslös och plötsligt hittar jag mig själv i kassan på Vi, fortfarande med hopp om mänskligheten och med träningsvärk i benen efter allt för många nattliga cykelturer till Bromsten för att underhållas av det nya kärleksparet plus Patrik.
Al Fadji-skämt och vin. Blink med John Dahlbäck och för höga hastigheter med bajsmobilen...
Festivalsommaren startar med rehab, en långhelg med "jobb" i Norrnäs slutar med A walk Down Memorylane och rap-tävling i bastun..
Hultsfred blir nästa stop.
I en bil som inte ens skulle bli godkänd i en kontroll i norra Uzbekistan lastas för mycket saker, en trasig stereo och en Sanna som underhåller sig själv med polkashots och öl..
Väl framme kör någon in i en bil och jakten på en hårnål leder till att Camp Morrn Morn vaknar till liv, all väntan och köande späds ut med mer öl och när tältet äntligen är uppe och Spurre funnen är någon redan tankad för flera festivaler framöver.
TIngsek får mig att falla i kärlek, Familjen får mig att vilja dansa mig svettig men en allt för onykter blondin tvingar mig tillbaka till campet och lilla Säkert! fyller Hawaii på sitt egna sätt.
Pest eller Kolera skrämmer den stackars killen som var modig nog att följa med oss till Hultsfred, av någon anledning träffade vi inte honom mer innan det var dags att åka hem.
Minttu och Jag har aldrig, en trasig luftmadrass och frågan om vem som egentligen bet först.
Huvudsaken är att det faktiskt var jag som bet först.
Punkt.
En snabb visit hemma för att byta packning och sen bege sig ut på östersjön för att hitta till en stuga på Åland som var midsommarfirandets hållplats.
Ännu mera Minttu, ett rum fullt av chips och en säng utan sängkläder.
Enligt tradition var det meningen att jag skulle hålla tyst under midsommar med tanke på att rösten blev kvar i Hultsfred, men har det någonsin hindrat den kraxande kråkan?
Tjejsnack på ett köksgolv, en lyhörd stuga och med snackets huvudperson bakom en papperstunnvägg...
Ännu en vänding hemma i dörren och sen vidare till Borlänge och Peace & Love, i sällskap med tre pojkar som bara var ute efter klamydia...
Från start var vi ovänner och efter att fått hjälp att sätta upp tältet skiljdes vi åt för att knappt ses innan det var dags att åka hem igen, istället var Thug Life ännu en gång min festivalbästis.
Manu Chao och Hoffmaestro bjuder till totalröj, Veronica Maggio ger mig låten som skulle kunna vara skriven av mig, om jag vore ett geni.
Kent får mig att bli en totalfjortis och campgrannarna fnissar åt att jag gråter som ett barn.
Något nyktrare än Hultsfred, något galnare människor än Hultsfred. Av någon anledning drogs alla freaks till Thugs camp.
Puke boy levererar den absolut fullaste människan på festivalen, han spyr hängandes i en grind, knäar nästan sin lunch och försvinner sedan krypandes..
Busta Rasta kommer med matlåda mitt i natten, raggar på Theo och går hem för att hämta sin hund för att rädda sällskapet från Anabolic dude som river stängsel.. Busta hamnar efter en duell med polisen antagligen i en mindre bekväm cell.
Och jag antar att jag sista natten på P&L förväntas aggera homeless shelter...
Som sista stop för sommaren väntar Arvika.
Aldrig har så många trasiga människor trängts på så liten yta.
Live blow jobs, bögsex och lustgas hör tydligen till vardagen.
I sällskap med någon med allt för långa hörntänder vill jag egentligen dansa till Kate Nash och gråta till Kent, men jag låter bli.
Istället handlar jag på systemet iklädd bikini, för första och sista gången..
Pojken med silvertejpen lagar och bygger, en storm blöter ner allt och alla och sista dagen är hemhemhem den enda tanken.
Facebook-irritation och en tjejkväll som börjar med fyllekäk och tre liter vin, och som slutar med ett tappert försök att komma in på ett uteställe för att sen bli barnsligt glad över en cykelskjuts.
Plötsligt ska en bästa vän flytta till Finland och jag planerar både en och två festivalen till.
Jag biter mig själv i tungan för att inte säga något ärligt till någon som istället säger exakt samma sak till mig, jag bankar inombords mig själv i huvudet och beklagar mig över min feghet.
En halvt planerad bag-in-box-kväll slutar med vild schalgerdans omringad av bögar och drag queens och avslutas sen sovandes på en soffa i Rinkeby.
Någonstans här finner jag mig själv som bitterfittan bland Parträskets offer, mina ögon skådar bara par efter par och varenda en har av någon anledning drunknat.
Post-sommardepression och bitter är ledorden.
Falska leenden i kassan men så en dag står han där.
Affärsmannen som gjorde min dag, ödet låter mig spela och jag väntar på rätt tilfälle.
Jag lovar mig själv att jag nästa gång ska ta tag i det här.
Vid något tillfälle tar jag tag i skräpmatsdieten och börjar mina dagar med att springa, något piggare, mycket svettigare funderar jag även på att lägga in mig själv på fyllemessrehab.
Sommarens sista utekväll och jag hittar ännu en gång en taxichaffis som blir min bästis, han berättar om sitt dubbelliv som innehåller en fru, ett par barn och hemliga söndagsäventyr till Patricia.
Men han gör det klart för mig, det är alltid han som tar...
No comment.
Efter en kväll av pingisturneringar och tequila med norrlänningar ger ödet mig en sista chans.
En sen bakislunch senare tar någon tag i min arm, någon är bland det vackraste jag sett och denna någon är Affärsmannen.
Min chans att äntligen fråga. Ta tillfället i akt.
Min sista chans.
Ödet låter mig spela spelet.
Men jag kan inte reglerna.
Någon berättar en hemlighet.
En svacka drar ner mig och ingenting känns roligt, en kylig höstvind gör sig påmind.
Onödiga gräl och onda tankar.
En önskan om att göra många saker annorlunda och hundratals tankar om hur livet vore lättare om man tagit steget ut till Piteå.
Att vilja så mycket att man till sist inte vill något alls.
Framtidsångest.
Pengabrist.
Livslust.
Att vilja göra allting men att till slut inte göra någonting eftersom man inte vet vart man ska börja.
Förtvivlad.
Världens bästa mamma får tolv rosor för att hon förtjänar det, för att förtjänar så mycket mer.
Lilla mamma.
Jag hittar mig själv ledsen på en klubb, snurrar runt utan att hitta ett enda bekant ansikte.
Tanken är att åka hem men en speciell låt får mig att svänga om och svänga runt på dansgolvet.
Fuck you all är den enda tanken.
Höstdeppen kommer ikapp, sommarens laugh now cry later äter upp mig, spottar ut mig, hålögd och känslomässigt avstängd.
Jag sover inte på nätterna, jag ligger i en dvala och drömmer konstiga drömmar.
Ett ljus i mörkret och jag skriver på kontraktet för MIN lägenhet.
Ett december tillbringat på IKEA och på jobbet, en spårad personalfest och en nyårsafton som slutar med att jag bestämmer för att äntligen göra slut med alla energitjuvar.
Jag är äntligen hemma, och jag är lugn.
2009 kan bara bli bra.
(Ev. stavfel och onödiga bokstäver ber vi om ursäkt för. Men Word fungerar inte och jag orkar inte läsa...)
