Bitterljuv.
Den senaste tiden har jag varit bitter, klagande, allmänt deprimerande och jobbig både för mig själv och allmänheten.
Jag skyller det på framtidsångesten och en mindre släng av identitetskris.
Innan jag började gymnasiet var jag mer eller mindre en glidare, min närvaro var inte den bästa, antingen var jag hemma och klagade över att jag inte var i skolan eller så var jag i skolan och var tyst, det var inte mitt forum att skrika och hålla låda.
Trots att jag befann mig i mina drömmar oftare än på lektion så klarade jag plugget, trots att jag inte riktigt orkade med skolan så var inte dåliga betyg någonting som jag ville ha på mitt samvete.
Mitt mål var att stå där uppe på scen och skaka hand med rektorn sista dagen som högstadiebrud, tyvärr var vi för många smarta det året så jag fick snällt sitta kvar på bänken tills det var dags att smygdricka trefemmor i en park vid Fridhemsplan... (Förlåt Johannes, det var vi som snodde din trädgårdsstol. Men du får skylla dig själv som inte var hemma för att underhålla ett gäng "dyngraka" kickers!)
När jag började gymnasiet hade jag tröttnat på att vara tyst, jag hade som mål att fixa ännu bättre betyg, inte för att jag hade en aning om vad jag ville göra tre år senare mest för att bevisa att jag kunde, och tyst var jag inte. Speciellt inte när det kom till ämnen som varenda jävel i klassen var emot, i en klass full av homofober njöt jag av att överbevisa mitt faghageri genom att debattera för homosexuellas rätt att adoptera och bilden av klassens min ,när jag slängde upp en bild på en svart, homosexuell fotbollsspelare på tavlan, hade jag velat rama in.
Även om det handlade om höga betyg, att reta gallfeber på klasskamrater eller att ha högre närvaro än frånvaro så hade jag mål att nå.
Sen kom den där dagen när jag sprang ner för en trappa med en vit mössa på huvudet...
Ner gick det, fort som fan.
Efter det byttes målen ut mot framtidsångest.
I en förvirrad labyrint av val hit och val dit råkade jag gå vilse, jag glömde bort att sätta ett mål och nu har jag fastnat.
Jag vill så mycket att jag till slut inte vill något alls och beslutsångesten blir min bästa vän.
Fyra olika heltidsutbildningar, X antal kurser, jobb både heltid och deltid i Stockholm, Barcelona och Finland, make up utbildning och helst ska allt vara gjort igår.
Precis när jag tror att jag har hittat den rätta vägen så kommer ett nytt alternativ.
Det senaste, jag hade bestämt mig för att jobba på mitt skitjobb, bestämt mig för att leva med dåliga turreskämt och gnälliga kunder i någon månad till för att sen satsa på att bli den där rödvinspimplande och kedjerökande författaren i ett halvår innan jag tar mina skivor och flyr till kallare breddgrader och blir upplevelseproducent.
MEN.
Då får jag ett samtal från ett jobb som kan vara mycket intressant, hyfsad lön, arbetstider i min smak och nya kollegor och för att göra allt ännu svårare så dimper det, samma dag, ner ett lägenhetserbjudande i brevlådan.
Kungsholmen, 38kvm, relativt låg hyra.
De säger att det är kul att vara ung och fri
Fri från vadå, från förpliktelser, tjenare
Och jag grät mig till sömns efter alla da'r
Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid
Säkert! - Och jag grät mig till sömns efter alla dar
-För alla er som var dumma nog att missa detta, Säkert! ägde Hawaii.
Jag skyller det på framtidsångesten och en mindre släng av identitetskris.
Innan jag började gymnasiet var jag mer eller mindre en glidare, min närvaro var inte den bästa, antingen var jag hemma och klagade över att jag inte var i skolan eller så var jag i skolan och var tyst, det var inte mitt forum att skrika och hålla låda.
Trots att jag befann mig i mina drömmar oftare än på lektion så klarade jag plugget, trots att jag inte riktigt orkade med skolan så var inte dåliga betyg någonting som jag ville ha på mitt samvete.
Mitt mål var att stå där uppe på scen och skaka hand med rektorn sista dagen som högstadiebrud, tyvärr var vi för många smarta det året så jag fick snällt sitta kvar på bänken tills det var dags att smygdricka trefemmor i en park vid Fridhemsplan... (Förlåt Johannes, det var vi som snodde din trädgårdsstol. Men du får skylla dig själv som inte var hemma för att underhålla ett gäng "dyngraka" kickers!)
När jag började gymnasiet hade jag tröttnat på att vara tyst, jag hade som mål att fixa ännu bättre betyg, inte för att jag hade en aning om vad jag ville göra tre år senare mest för att bevisa att jag kunde, och tyst var jag inte. Speciellt inte när det kom till ämnen som varenda jävel i klassen var emot, i en klass full av homofober njöt jag av att överbevisa mitt faghageri genom att debattera för homosexuellas rätt att adoptera och bilden av klassens min ,när jag slängde upp en bild på en svart, homosexuell fotbollsspelare på tavlan, hade jag velat rama in.
Även om det handlade om höga betyg, att reta gallfeber på klasskamrater eller att ha högre närvaro än frånvaro så hade jag mål att nå.
Sen kom den där dagen när jag sprang ner för en trappa med en vit mössa på huvudet...
Ner gick det, fort som fan.
Efter det byttes målen ut mot framtidsångest.
I en förvirrad labyrint av val hit och val dit råkade jag gå vilse, jag glömde bort att sätta ett mål och nu har jag fastnat.
Jag vill så mycket att jag till slut inte vill något alls och beslutsångesten blir min bästa vän.
Fyra olika heltidsutbildningar, X antal kurser, jobb både heltid och deltid i Stockholm, Barcelona och Finland, make up utbildning och helst ska allt vara gjort igår.
Precis när jag tror att jag har hittat den rätta vägen så kommer ett nytt alternativ.
Det senaste, jag hade bestämt mig för att jobba på mitt skitjobb, bestämt mig för att leva med dåliga turreskämt och gnälliga kunder i någon månad till för att sen satsa på att bli den där rödvinspimplande och kedjerökande författaren i ett halvår innan jag tar mina skivor och flyr till kallare breddgrader och blir upplevelseproducent.
MEN.
Då får jag ett samtal från ett jobb som kan vara mycket intressant, hyfsad lön, arbetstider i min smak och nya kollegor och för att göra allt ännu svårare så dimper det, samma dag, ner ett lägenhetserbjudande i brevlådan.
Kungsholmen, 38kvm, relativt låg hyra.
De säger att det är kul att vara ung och fri
Fri från vadå, från förpliktelser, tjenare
Och jag grät mig till sömns efter alla da'r
Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid
Säkert! - Och jag grät mig till sömns efter alla dar
-För alla er som var dumma nog att missa detta, Säkert! ägde Hawaii.
Kommentarer
Trackback
