lostpenpal

En sunkig pizzeria någonstans i Luleå, sex öl och sex främlingar.
En festival, tre försvunna vänner och en främling.

Trots att jag har varit hundratals kilometer från det som jag oftast kallar för mitt "hem" så känner jag mig mer hemma än någonsin, när man allt för ofta känner sig rotlös och vilsen känns det skönt att en stilla sekund få känna sig lugn och hemmastadd.

När känslan av att längta bort byts ut mot oron att behöva lämna platsen man befinner sig på, då är oron något man vill hålla hårt i.

När personerna har en anledning att inte känna, att inte veta någonting om vem man är eller vill vara, när man kan börja om på nytt.

För på den platsen man egentligen kallar för hem, vet man inte ens själv om man vet vem man är, hur ska någon annan då kunna göra det.
Man stannar upp och undrar vem som egentligen känner en, vilka som stannar för att dom gillar den man tror att man är och vilka man skrämt iväg med en allt för vilsen blick.

Att känna sig hemma när man är så långt som möjligt från ett.

Kanske är det människorna man träffar som gör det, för det är dom jag saknar när jag är "hemma".

Rootvälta - Natt&Dag
live på P&L 08, jag var så gott som hemma , sällskapad av min festivalbästis...