lostpenpal

När det inte är orden utan dom osagda orden som gnager.
När isberget dränker mig i tankar.
Det som finns på ytan är bara en bråkdel av det som finns under.

Kanske var det bara mitt undermedvetna, min vilda fantasi och en snefylla som fick mig att se saker som fick mig att ta min jacka och gå.
Kanske hände ingenting på riktigt.
Men kanske hände det.

En obehaglig tystnad tyder på att allting inte är rätt, men är det jag som vänder ryggen till och försöker kväva det som jag inte vill se, inte höra?

När tystheten ligger tung och när man vet att ju längre den gör sig hörd och obemärkt hindrar oss från att säga det vi vill, fråga om sånt som vil vill veta. När vardagligt prat knuffar undan den men ändå lämnar plats för dom innersta tankarna.

Hur ska jag veta om jag inte får veta, men vill jag veta? Vill jag att någonting som nu känns bra igen ersätts av något som kan förstöra, förgöra det som långsamt byggts upp.

Kanske måste jag bespara mig själv och någon annan sanningen, hur hårt det än må vara för mig att höra så måste det vara ännu svårare för någon att ge en röst till dom osagda orden.