lostpenpal

Varför är vi så ovilliga att leva i nuet? I det som just nu är samtiden?

Vi grubblar över det vi gjort och pensionssparar för äldre dagar och någonstans där emellan glömmer vi bort idag.

Carpe Diem och "lev varje dag som om det vore din sista" ar blivit klyschor som bara dagdrivande slackers strävar efter. Vi andra förbannar oss själva för att vi inte tog tag i situationen och frågade om numret till den där snygga killen, eller tjejen, på Ica och vi är livrädda för hur våra handlingar påverkar framtiden.

När en bekant till mig gick bort slets jag från en skev verklighetsuppfattning som byggde på att allting skulle bli bättre snart, bara jag väntade lite till så... Själv gjorde jag ingenting åt situationen utan levde på hoppet om att allt skulle bli bra med tiden.

Han var 22 år gammal och levde varje dag som om det hade varit hans sista, det var kanske en av anledningarna till att han stupade ung, men på vägen fick han åtminstone uppleva livet..

Han fick mig att inse att det inte bara går att drömma och vänta på framtiden.

Det går inte att bygga livet enbart på framtidsvisioner, händer det något oförutsett så spelar det ingen roll att vi har planerat att vara lyckliga och rika om 25 år.

Jag menar inte att man ska sluta drömma eller att man huvudlöst ska säga upp sig från jobbet när dagens impuls säger åt en att åka till Indien och öppna en vägkrog. Bara att man då och då ska vara klyschig och fånga dagen, se vad man kan göra med den och inte med framtiden. Sluta grubbla på det man gjort och inte kan ändra på, sluta fega ur av rädsla för konsekvenserna.

Rätt som det är så låter ödet oss spela, då står den där killen från Ica vid ett övergångsställe, kan vi reglerna så ber bi om numret annars blir vi bänkade med en enda tanke i huvudet: "vad har hänt om jag tagit tillvara på stunden."


Nu behöver jag er hjälp folks, kan detta läsas upp för cirkus 100 pers? Vad saknas? Vad är för mycket? Suger den apdase från början till slut?
Hellre att ni anonyma alkoholister är ärliga än att jag blir utbuad ur The Black Box.