lostpenpal

Jag är rädd för att förlora och falla. Eller falla och förlora.

Den sista tiden har jag känt att allt som tidigare varit tryggt, inte längre finns. Att telefonsamtal inte blir ringda att sms inte skickas att skratt inte skrattas och att ingenting längre är som det ska.

Det känns som att jag förlorar det gamla men att jag inte riktigt har kommit in i det nya än, jag går vilse igen och förstår inte hur jag ska reda ut saker när allting bara blir arga ord och blöta kinder på Hornsgatan.

Och jag faller.

Jag vill fortsätta fnissa åt folk som ramlar i rulltrappor, jag vill äts glass tills vi spyr och prata om allt som hänt, jag vill se en skräckfilm genom fingrarna och tillsammans utmana ödet och gå genom källaren för att sen skratta åt hur larvigt det är.
Men vad är hållbart när allting går sönder, när allting faller bit för bit och när jag ibland vill bädda ner mig under mitt täcke och glömma bort omvärlden.
Jag vill att allting ska vara så som jag alltid önskat att det ska vara.

När det gör ont att vara nummer två, när ingenting är som jag skulle vilja och när jag hoppas men ändå inte tror.
Förbannar mig själv när jag är dum nog att hoppas på något omöjligt.

Vad gör man när försöka inte duger, när man inte längre ens försöker när det till slut kommer en återvändsgränd, blir man lycklig av att gå tillbaka till det som varit, det som bara fått dig att snubbla den senaste tiden.
Eller utmanar man allt och klättrar över när man ändå tror att det som händer är att man faller och slår sig.