lostpenpal

Precis som för några månader sen så har jag snöat in mig på vackra pojkar. Vackra män.
Men jag kan inte föreställa mig hur dom ser ut. Allt det som jag såg som så vackert har tonat bort och kvar finns en dimmig bild av något som kanske fanns tidigare, något som nu inte är lika vackert, kanske fint men inte så där vackert att man blir knäsvag.
Knäsvag och galen. När man bara vill ta i det vackra, känna och lukta. Veta att det är på riktigt.
En dimma.
Något grått.

Jag vet inte.

Vad är vackert i en ful värld? I en värld som inte matchar ens bild. Bilden som man byggt upp under så lång tid men som man insett bara var en illusion. En falsk bild av något som man hoppades var förändringen.
Det vackra.

Kanske trodde jag att det var vackert, kanske inbillade jag mig bara. Kanske ville jag så gärna att jag tog det jag hade och gjorde det till det jag ville ha. Sen höll det inte. Det föll.

Jag andas in och ut och in och ut och in igen. Önskar att känslan skulle komma tillbaka, men den är borta.
Blundar och tittar och önskar att jag skulle bli knäsvag igen.
Men jag vet inte.
Kanske inbillar jag mig nu igen, kanske har jag bara växtvärk när hela stan blir för liten och jag måste fly. När mina skor är för stora och när marken är täckt av äggskal.

Kanske mumlar jag obegripliga ord som det inte går att gripa tag i. Precis som känslor.
Dom bara finns där, ingenting kan man göra åt dom.