punkt.
All I can taste is this moment.
På sätt och vis är det bättre när jag mår dåligt, då har jag någonting att skriva om.
Nu funkar det inte.
Och just nu kan det inte inte funka.
Det känns som att kursen pressar mig till att skriva, jag klarar av att hosta upp texter som ska lämnas in men som lämnar mig med en tom känsla. Jag känner mig inte tillräcklig och jag jämför mig ständigt med andra.
Andra har talang men saknar ambitionen, jag känner tvärtom. Men även ambitionen tar slut när ark efter ark förblir lika tomt som innan.
Just nu saknar jag tillfällen som jag vill dela med mig av, som en cykelskjuts en sommarnatt, kärleksbrev från påhittade hemliga beundrare eller bara en kväll av kullerbyttor och trefemmor.
För fyra månader sen var jag övertygad om att 2009 skulle vara The Year, när allting skulle bli bättre och när jag skulle träffa nya människor som inspirerade mig och fick mig att känna trygghet.
Nya människor. Ja. Typ. Åtminstonde någon.
Men inspirationen uteblir och tryggheten sveps med i en ström som drar med sig allt som tidigare varit.
På sätt och vis är det bättre när jag mår dåligt, då har jag någonting att skriva om.
Nu funkar det inte.
Och just nu kan det inte inte funka.
Det känns som att kursen pressar mig till att skriva, jag klarar av att hosta upp texter som ska lämnas in men som lämnar mig med en tom känsla. Jag känner mig inte tillräcklig och jag jämför mig ständigt med andra.
Andra har talang men saknar ambitionen, jag känner tvärtom. Men även ambitionen tar slut när ark efter ark förblir lika tomt som innan.
Just nu saknar jag tillfällen som jag vill dela med mig av, som en cykelskjuts en sommarnatt, kärleksbrev från påhittade hemliga beundrare eller bara en kväll av kullerbyttor och trefemmor.
För fyra månader sen var jag övertygad om att 2009 skulle vara The Year, när allting skulle bli bättre och när jag skulle träffa nya människor som inspirerade mig och fick mig att känna trygghet.
Nya människor. Ja. Typ. Åtminstonde någon.
Men inspirationen uteblir och tryggheten sveps med i en ström som drar med sig allt som tidigare varit.
Kommentarer
Postat av: A.
Jag anmälde mig till en distanskurs i höstas. Kreativt skrivande. Den började i januari detta år och när första uppgiften låg uppe att ta del av drog jag mig ur. Hade lånat alla böcker, läst alla sidor, tänkte att nu är det dags. Det blev ingenting. Jag lämnade tillbaka böckerna och bestämde mig för att aldrig skriva mer. Vågar inte. Kan inte.
Jag vet inte om jag ångrar mig. Jag tog beslutet då för att det kändes rätt. Jag kan inte skriva när någon säger åt mig att skriva. Heller inte om något som någon annan har bestämt. Orden finns inte där då.
Och nu skriver jag för mig. På en blogg. Och hur töntigt det än låter så tror det räcker för mig. Nu. Men jag tror också att vill man så kan man.
Trackback
