Barn.
"I guess we're adults,
The question is, when did that happen,
and how do we make it stop?"
- Meredith, Greys Anatomy
När slutade vi att ta oss fram springandes?
När slutade vi att se världen genom ett barns upptäckande ögon?
Och när slutade vi tro att drömmar kan bli verklighet?
Att för en enda dag kunna se världen som ett barn ser på den vore en dröm, att med ett tandlöst leende kunna få hela världen att skratta.
Att ta sig fram med snabba fötter, antingen för att någon som vi vill hålla i handen går för fort eller för att vi måste få veta vad som döljer sig under nästa sten.
Att kunna somna in på kvällen i mammas famn och veta att ingenting kan göra en illa. Någonsin.
Trots att vuxenlivet är det man går och längtar efter, att inte behöva gå lägga sig när någon annan tycker att det är dags att göra det, att få se alla filmer på bio och att få åka alla karuseller på Gröna Lund, så blir man livrädd när man märker att man faktiskt kommit till den punkten där man själv bestämmer.
För nu måste man verkligen själv bestämma.
Men kanske ska man inte vara så jävla vuxen som man förväntas vara, att nyfiket ta reda på saker, "frågar man inget, får man ingenting veta", att upptäcka vad det är som får en att le, trots att leendet förhoppningsvis består av fler och jämnare tänder än för X antal år sedan...
Kanske ska man ta sig fram springandes, för att hinna göra så mycket som möjligt.
Även om man inte har en mamma som klappar en på huvudet tills man somnar.
Och man ska aldrig drömma om livet, man ska leva drömmen.
Hur klyshigt det än må låta.
