lostpenpal

Varje morgon när jag går mina hundratalet meter till jobbet brukar jag önska att idag är den dagen då någon vilsen tonårskille får för sig att råna oss, att det just idag är dagen då det händer nåt intressant och att jag dagen efter kommer vara känd som förortens svar på Modesty Blaise.

För självklart är det jag som löser situationen.

Idag var det nästan den dagen.

Eller ja..

Totalt inne i mina egna tankar noterar jag knappt värdetransportkillen som spatserar förbi min kassa med massa pengar i sin portfölj, efter nån hundradels sekund vaknar jag dock ur min dvala och inser att han eskorteras av fyra poliser beväpnande med vapen modell större.

Jag börjar fnissa.

Det är ju ändå män i uniform jag har framför mig!

Lika fort som dom kom är dom borta.

Efter mina män i uniform skuttar en kollega i polotröja fram och ler som ett litet barn på julafton:

"Hihih hohh ahhaha det var hela insatsstyrkan och allt! Hii hahaha hohoh! Dom hade en övning!"

Dagens äventyr avklarat.

Resten av dagen fick jag ännu en gång fråga mig varför jag ännu en gång arbetar på ett dagis för vuxna.
Sen åkte en snattare fast och det blev eld och lågor och rasistanklagelser hit och dit.

Jag fortsatte att drömma om män i uniform istället.