vet inte.

Jag vet inte om jag gör det för din skull eller för min skull.
Eller för vår skul.

Nu känns det som att det är som vanligt, som dom där nätterna när vi satt uppe och pratade. När du berättade saker.
När jag lyssnade.

Jag berättade om dig för någon idag, jag sa som det var.
Men det känns nog inte bättre, jag blev bara argare på andra saker.

Får jag fråga hur du lyckas?
Hur kan du slita min blick ifrån allt annat?
Jag vill inte att du ska vara vacker, för det är du inte. Du är inte det.

För jag vill inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0