SCOM.
I gymnasiet, när jag dränktes i måsten och när ljuset i tunneln bara var ett tåg så kunde jag påminna mig själv om dagen som allt skulle vara över med bara en låt, när allt bara var ett helvete så drog jag fram skivan och allt kändes så mycket lättare.
Idag är det två veckor sen jag flyttade in i min ungkarls(kvinns)lya.
Den sista natten i flickrummet kunde jag inte sova, hur jag en vände och vred på mig och på hur allt skulle bli med lägenheten så var det bara dåligt, det skavde och tryckte, det var för varmt och för kallt, det var bara fel.
Mitt i en tanke föll jag in i en dvala och vaknade på morgonen med samma oro, jag ville inte skriva kontrakt, jag ville inte ha fem flyttkartonger, tre svarta sopsäckar och två blåa IKEA-kassar med hela mitt liv nerpackat.
Men jag var tvungen.
Det var dags att sluta vara feg.
Jag sätter mig ner i min gamla säng, en sista titt på rummet som varit min borg, min flykt och min trygghet i 20 år, jag håller kontrollen till min viktigaste ägodel i handen och kommer på att radion ska få avgöra framtiden.
För jag tror på ödet och jag tror på musiken.
Ett knapptryck och jag visste att allt skulle bli bra.
