lostpenpal

Jag vill så gärna skirva, jag vill att orden ska flöda och jag vill göra er nöjda.

Men jag vet inte vad det är som jag vill få ut.

Ska jag berätta att jag igår kände ett lugn som jag inte kännt på länge, jag gick uppför backen som leder till min egna gata, Veronica Maggios Havanna mamma påminde mig om mina drömmar som jag måste ta tag i för att inte den låten ska vara skriven för mig om 20 år.
Långsamt gick jag uppåt men istället för att skrämmas över alla tankar som försökte slå knut på min vilsna själ så blev jag lugn

Idag funderar jag på om det var ett tecken eller bara lugnet före stormen, ödets ironi.

För på jobbet idag så kände jag samma äckliga känsla som dragit över mig alla gånger som jag varit på botten, alla gånger som jag inte klarat av verkligheten,  när jag har längtat bort och när jag känt att alla drömmar har varit utom räckhåll.

Jag andades hackigt och försökte le. "Du ser trött ut":
Jag vet.
MIn ork går till att fokusera på att inte släppa fram tårarna som bränner.
För jag är på fel plats igen.

Mitt mål var att klara året ut, att bita ihop och hitta dom få glädjestunder som gjorde att jag klarade ännu en dag.

Nu när det återstår två dagar och ett fåtal timmar så har jag fått nog.

Men trots allt så har jag någonting att se fram emot, jag har något att hoppas på och jag har mål att nå.

Det löser sig.