Falla.
Jag faller lätt.
Oavsett om det handlar om att falla i tillfällig kärlek, falla till botten eller falla omkull av ren klumpighet.
Jag bockar av alla punkterna dagligen i princip.
Nu har jag fått för mig att förvåna mig själv och vara head over heals kär i en jugge som jag aldrig pratat med, men just nu är han mannen i mitt liv.
I lördags gick inte allt som jag ville och jag grät en tår och nådde botten av min känslobergochdalbana, sen spelade dj'n på klubben min favoritlåt för tillfället och jag sprang bort till dansgolvet för att svänga bort alla bekymmer.
Idag har jag gått in i hyllor och vält korgar på jobbet, jag har snubblat över mina egna olyckor, dock utan större skador än blåmärken på smalben och ego.
Men trots att jag faller så inser jag det inte är där jag ska vara, snart har jag kanske glömt den snygga juggen, eller ersatt honom med en ny love of the week, jag gråter och skriker på grund av något som jag tror är sorg men kommer fram till att livet är för kort för att vara ledsen och arg hela tiden.
Att snubbla på mina egna fötter kommer jag nog alltid att fortsätta med, för stora skor i en för liten stad.
Men som sagt, resultatet är ju bara blåmärken på ben och ego.
Inget mer.
Och kanske kan jag utnyttja min klumpighet, snubbla framför juggen och göra århundradets klisché och fnittra fram:
"Jag tror jag föll för dig..."
Och jag var full och jag var dum och jag ramla på allt
Och jag föll för nån på en fest nånstans
Och det skulle ju va dans, dans, dans!
Håkan Hellström - Ramlar
